Jag vill ha samma namn som min blivande man, och det är tänkt att vi båda ska ha mitt efternamn nu som mellan namn. Men... jag har svårt med stora förändringar och att säga adjö till mitt efternamn är riktigt svårt för mig.
Hur kändes det för er? Hur 'kom du över' det?
TS: ja men dåså! tänkte bara att det är så jobbigt om man tänkt att man ska göra på ett visst sätt, och sen visar det sig att et inte går!
Men då kommer du ju både ha kvar ditt namn och hans, det måste ju vara den ultima lösningen? eller annars ta hans som mellannamn?
Jo det är det... Logist är det helt perfekt, men känslomässigt är det rörigare. Saknar min pappa, och jag har svårt att släppa det... även fast det fortfarande kommer finnas med i mitt namn
jag kan inte alls sätta mig in i situationen, så jag ska nog itne uttala mig egentligen! hoppaas du kommer fram till nåt som känns bra och rätt för dig!
Ja, här har vi ett känsligt ämne. Jag har ända sedan jag var liten varit bombsäker på att jag skulle byta efternamn när jag gifter mig, men nu när det är på väg att bli verklighet börjar jag tveka...
Nu kommer jag förmodligen att byta bort mitt ganska ovanliga finska efternamn för att dela efternamn med ca 28000 andra svenskar. Nu är jag ensam i Sverige om min kombination av för- och efternamn. Byter jag får jag leva med att det finns minst 60 till som heter likadant (enligt upplysning.se). Frågan är hur stor roll det spelar för mig?
Att han skulle ta mitt namn är uteslutet. Att hitta på ett nytt känns krystat. Tror jag får leva med att ha ett mindre unikt namn... En fördel blir att jag slipper bokstavera mitt efternamn för folk hela tiden 
Anledningen till att jag förmodligen kommer att byta är att jag vill att det ska synas att vi är en familj. Dessutom är jag inte överdrivet förtjust i mitt nuvarande namn.
Jag är nog mer än redo. 
I nästan ett års tid har jag ibland kommit på mig själv att nästan skriva hans namn som mitt istället för det jag har nu. Gissa en som läääääängtar! 
Mina elever tycker att det namnet är jätte läckert. Två tjejer i en av våra klasser på skolan såg ringen riktigt snabbt och har frågat massor om hur vi vill ha det. Ryktet spred sig snabbt och massor av gratulationer har jag fått.
Precis så tänker jag, har haft tot. 3 olika kombinationer av olika efternamn innan jag fyllde 20. Också pga skilsmässor. (Mina föräldrars då...) Nu har jag sagt att m2b får bestämma vad vi ska heta så länge det bara är ett namn! Ett enda efternamn, och samma efternamn (han har också två nu) så vill jag ha det. Då blir det tydligt att vi är en liten familj
Jag har också ett efternamn som endast min familj har och jag tycker själv att det är väldigt vackert, min blivande har ett utländskt efternamn som jag inte tycker är lika fint....Problemet är att han är docent (har doktorerat) och är därför publicerad med sitt efternamn och har status inom forskarvärlden, varför han inte KAN byta namn. Samtidigt "vägrar" han att gifta sig med mig om jag inte tar hans
Älskar min situation!
Jag har alltid, ända sedan jag var liten, sagt att jag inte ska byta bort mitt efternamn - o det kommer jag heller inte att göra. Det är så pass viktigt för mig, dels för att mitt efternamn är ovanligt (153 pers i landet) och dels för att hans efternamn är Karlsson... Hade jag velat heta Karlsson hade jag kunnat ta pappas efternamn när jag ville! Det är inte jag! Det kommer aldrig bli jag!
Problematiken för oss blir att han i sin tur har ett ovanligt förnamn (knappt 550 i Sverige har det som tilltalsnamn) vilket gör att om han byter till mitt efternamn blir han den enda i Sverige med sitt namn... Något många ser som positivt, medan det i hans fall stundtals kan bli negativt... "åååå är du DEN XXXXXX 0000000" o så fastnar han i en diskussion han just då varken är sugen på eller förberedd för...
Måste du byta efternamn på en gång? Kanske vänja dig vid att använda det och så ett tag först? Eller börja använda det nya på en gång för att vänja dig... Då blir inte omställningen så stor..
