Jag vill ha samma namn som min blivande man, och det är tänkt att vi båda ska ha mitt efternamn nu som mellan namn. Men... jag har svårt med stora förändringar och att säga adjö till mitt efternamn är riktigt svårt för mig.
Hur kändes det för er? Hur 'kom du över' det?
Jag skulle aldrig kunna byta bort mitt efternamn, skulle kännsas jättekonstigt att "bli" någon annan. Identiteten sitter mycket i namnet, och inte blir det bättre av att mitt företag heter mitt namn. Nu har jag tur som har en sambo som gärna vill ha mitt namn.
min blivande och jag funderar också hur vi ska göra, jag kan inte begära att hon ska byta namn för jag känner inte att jag kan det så att be henne att göra något jag inte kan är svårt men jag vill gärna att vi ska heta samma.... det finns mycket känslor tycker jag..
Jag känner mig väldigt fundersam över att byta bort mitt namn som jag har haft i många år, det är som att bli av med sin identitet. Måste byta körkort, mailadress, bli en annan person. Tror att min kära tror att jag ska ta hans namn, har liksom inte tagit upp det på allvar ännu. Det är dock 2 månader kvar!
lösningen är enkel - jag brukar hävda att den som tycker det är viktigast att heta samma kan byta! 
anne på grönkulla skrev 2009-05-31 22:54:11 följande:
Tja, jag o min man heter varsitt - det går alldeles utmärkt det oxå!
Min poäng är väl mer att man aldrig kan tvinga nån annan att byta bara för att man själv tycker det är viktigt att heta samma. Sånt måste man kompromissa om eller lära sig leva med alternativet.
Längtar efter mitt nya och lämnar med glädje mitt som förknippas med mitt "gamla"liv.
Vårt -sson namn lever ändå vidare genom min kusin osv.
Jag tror att det är väldigt nyttigt att tänka igenon det med namnbyte, så man inte ångrar sig sedan (fast det kan man väl också göra, byta tillbaka.
Jag tror att jag och min sambo har bestämt oss, jag vill inte ha hans typiska -sson namn och jag har ett finskt efternamn och det känns konstigt att han ska ta det, mest från min sida. Så vi ska ta hans mammas flicknamn som är fint och lite mer ovanligt. Vi kommer få "vänja" oss tillsammans med att ha bytt efternamn och det känns mest "rättvist" på nåt konstigt sätt med. Att byta namn för mig betyder inte att jag byter identitet, fast det nu inte kommer synas i mitt nya namn att jag har finska föräldrar, men ingen av mina föräldrar har gått bort heller, tror att det hade vart känsligare då. Lycka till!
Jag släpper aldrig mitt flicknamn helt! Det är verkligen JAG. Kan tänka mig att lägga in hans namn som mellan namn men jag ska alltid heta ..... ........ så enkelt är det. Alla känner mig som den tjejen. Jag har också ett ovanligt namn som inga andra i Sverige heter så det känns som det hade varit vansinne att släppa det och byta till hans vanliga namn.
Jag förstår att du kan känna sorg - framförallt pga av din pappa.
Att byta namn är mycket av en vanesak. Jag har varit gift en gång tidigare och tog då hans namn - jättekonstigt i början! Valde sen att behålla det efter skilsmässan, något som jag ångrar nu och detta är en av orsakerna till att jag inte vill ta min m2bs namn. Jag vill inte igen ta ngn annans namn, gärna ett nytt gemensamt men inte hans namn. För man vet aldrig... Han vill inte ta ett helt nytt namn, och det finns bara -sson namn i våra släkter.
Nu kommer jag att byta till ett eget, helt nytt namn, som även min dotter kommer få. Detta borde vi gjort långt tidigare, men nu blir det precis innan bröllopet. Lite konstigt kanske men så får det bli.
I praktiken behåller vi alltså våra namn. Lite trist att vi inte ska heta samma hela familjen, men jag är ändå nöjd att äntligen få ett eget namn!
