Jag vill ha samma namn som min blivande man, och det är tänkt att vi båda ska ha mitt efternamn nu som mellan namn. Men... jag har svårt med stora förändringar och att säga adjö till mitt efternamn är riktigt svårt för mig.
Hur kändes det för er? Hur 'kom du över' det?
Både när jag och mina barn var i lågstadieåldern funderade vi mycket runt släkten. Mina barn tyckte tex att deras biologiska morfar var deras "egentliga" morfar (trots att de bara träffat honom ett par gånger)och vi hade mycket diskussioner om vad som gör en man till pappa eller morfar. Det var då viktigt att heta samma som resten av släkten, att höra ihop med dem.
Det är förståss omöjligt att säga hur din dotter ställer sig till att byta efternamn men jag tycker hon är gammal nog att få säga sin mening innan ni byter.
Att hon behåller sitt efternamn får ju inga konsekvenser för någon varför jag tycker hon kan behålla det om hon vill. Kankse vill hon byta till ert nya efternamn senare och heta som resten av familjen. Men det är inte sjysst att byta hennes namn utan att fråga henne, hon är tillräckligt gammal för att få bestämma en sådan sak själv.
Tycker det ska bli skönt att byta till hans namn, har själv ett vanligt och det ska bli roligt och mysigt att vi hör ihop med samma efternamn...
Jag känner som du lite grann att jag både tycker att det ska bli hur spännande som hellst att ha samma namn som min fästman och son men å andra sidan så har jag ett väldigt ovanligt namn, det är bara vår "släkt" som heter det och jag är den enda från vår gren av släkten som kan föra namnet vidare....dessutom så tror jag att det kan vara bra med ett ovanligt namn, folk minns mig oftare och det kan ha sina fördelar i jobb sammanhang....
Jag vet faktis inte hur jag kommer att göra ännu....eventuellt tar jag mitt efternamn som mellannamn också...
Kan man använda sitt mellannamn som efternamn tex i jobb och så fast det bara är ett mellannamn?
Min dotter är 7 och hon ska ta mitt nya efternamn. Hon och jag ska heta samma (vi heter nu båda min exmans(hennes pappa) efterman) - jag har frågat henne om skulle gilla det och hon tycker det ska bli spännande. Har redan börjat öva på sitt nya namn och sin nya "namnteckning"
Det kan nog bli svårt för henne att vänja sig - men det kommer det bli för mig också...
min m2b har varit gift tidigare, med barn från ett tidigare förhållande...även jag har barn från ett tidigare förhållande men dock aldrig varit gift..Till saken hör den att han ex har kvar hans efternamn, hon bytte aldrig tillbaka till sitt eget efter skilsmässan vilket känns lite konstigt för mig om jag tar hans men samtidigt kan man ju inte säga något om det, har han gett henne sitt efternamn en gång i tiden måste ju hon få bestämma själv om hon vill ha kvar det...Hans barn har hans efternamn, mina barn har mitt ex efternamn och vårat gemensamma har hans...(oj lite tjorvigt kanske :) )...Och han vill att jag ska ta hans, och ja jag har väl gått med på det men det kommer bli en omställning i denna röra :)
Haha lite som vi har det
Ett namn är bara ett namn - de är ju mer sammanbunda av barnen egentligen.
Saknar mitt efternamn litet, men inte så farligt. Vi hade inga långa diskussioner om namn, och kompromissade inte på något vis. Vi ville båda ha samma namn, och sedan var det inget att diskutera. Det kändes helt onödigt att han skulle ha samma för och efternamn som en nära släkting till mig. Opraktiskt och onödigt, eftersom det inte är ett särskilt vanligt namn. Så det blev hans namn.
Till brud09
(jag vet inte hur man citerar)
Jag kan säga vad jag kommer ihåg utav hur jag resonerade men det var 20 år sedan.
När jag gick lekis (tror det heter förskola) så hade jag ett efternamn på L. Sedan fick jag ett efternamn på B då jag började ettan. Detta gjorde att jag blev överst på klasslistan. Jag var blyg av mig och jag kommer ihåg att jag upplevde det lite läskigt då våran nya fröken hälsade på oss på lekis. Då blev jag ju uppropad först vilket ja inte riktigt gillade. Det är de enda obehaget jag kan minnas till följd utav namnbytet.
En av min mammas bästa kompisar har berättat för mig att jag sagt: "Då ska jag heta [Förnamn], [mellannamn], [L efteramn], [B efternamn]" då hon pratat med mig om namnbytet men det är inget jag själv minns.
När jag blev äldre, ungefär i högstadiet/gymnasiet så övervägde jag att byta tillbaka till det efternamn jag haft som liten men i slutändan kändes det fel eftersom att jag kände B-släkten bättre än L-släkten.
I efterhand så är jag glad att jag hette mitt efternamn. Det fanns nämligen en tjej 2 år yngre än mig som jag annars skulle ha hetat likadant som. Vårat efternamn var dessutom lite ovanligare.
Hoppas att jag kunnat belysa ämnet lite. Det är bara att fråga om du/ni undrar något
Tack för svaren.
Mitt namn är ngt ovanligare än m2b men inte ovanligt. Ställde frågan i "förbifarten" till dtr om det inte vore kul om vi alla hette samma efternamn. Dessvärre sa hon att det ville hon inte. Frågan är dock om skulle ändra sig om hon visste att det berodde på att vi ska gifta oss. Dessutom kan hon ju ändra sig om tanken får sjunka in lite. Vet inte hur ska göra. M2b blir nog besviken om vi inte tar hans. Har inte vågat säga till honom hur hon känner.Själv vill jag ju att vi ska heta samma allihopa.
VI har också haft lite efternamnsproblem. Mitt är inte så ovanligt, men ett namn som jag är oerhört förtjust i. Min m2b har ett mer ovanligt efternamn. Detta har varit ett stort problem då ingen av oss har velat bli av med sitt namn. Nu har vi pratat mycket om detta och beslutat att vi faktiskt kommer behålla våra egna efternamn, vad våra barn sedan kommer att heta, det får vi ta då. Detta känns bra för både mig och min m2b, men vi får väl se vad familj och släkt säger... ;)
Har exmannen fått vara med och bestämma vad dottern ska heta? Det är ju hans dotter också väl?
Vid havet skrev 2009-06-18 08:55:20 följande:
oj det var lurigt :)...har en kompis som också har samma namn som sin sambos dotter, men de är inte gifta så de har inte samma efternamn, än i alla fall....men ja hur gör man då?...det finns väl inget rätt och fel antar jag men förstår att det liksom blir en konstig sits då ni har exakt samma namn...
men som tur är så är hon vuxen och bor inte hemma annars vet jag inte hur man skulle göra för att skilja på posten
För mig känns det självklart att ta min m2b:s efternamn och att våra kommande barn skall ha hans(vårt). Jag har ett son efternamn och min sambo ett mer ovanligt kanske därför det känns naturligt. Jag heter dessutom inte samma som alla mina syskon eftersom jag har skilda föräldrar.
Ett namn är ju bara ett namn, det är så mycket annat som gör en till en familj...Det är vad jag tycker iaf
Givetvis har jag frågat honom! Utan hans godkännande hade det ju inte gått att ändra hennes namn.
Hon kommer behålla hans namn som mellannamn, men det är inte något som han krävt eller ens fört på tal.
Jag ska byta till min fästmans efternamn. Det som känns jobbigast med det är alla praktiska detaljer, som att alla bankkort, id-kort mm måste ändras. Och min mailadress.
Min mamma behöll sitt efternamn när hon gifte sig med pappa och jag och min bror har pappas efternamn. Känns inte ett dugg konstigt. Den enda som klagat över namnbytet är just pappa.
