Jag vill ha samma namn som min blivande man, och det är tänkt att vi båda ska ha mitt efternamn nu som mellan namn. Men... jag har svårt med stora förändringar och att säga adjö till mitt efternamn är riktigt svårt för mig.
Hur kändes det för er? Hur 'kom du över' det?
När jag föddes var inte mina föräldrar gifta så sen när de gifte sig så fick jag byta namn som 6åring. Så jag har redan hunnit med ett namnbyte. Så då känns det inte lika konstigt att byta igen så jag kommer att ta min blivandes efternamn.
Dock medan jag var tillsammans med min föredetta så var jag inte lika medgörlig, då det diskuterades teoretisk, eftersom att vi hade nästan samma efternamn, eftersom det kändes det fånigt att bara byta ut halva efternamnet. (då mitt dessutom vara finare)
Dock kanske jag ska anamma amerikansk tradition att skriva ut första bokstaven i mellannamnet eftersom att den är samma som mitt nuvarande efternamn och på så vis få kvar en känsla av hur det brukar vara. Men detta är bara en tanke... kanske fånigt till och med...
Hej!
Jag har också funderat massor på det där med namnbyte. Det känns som att jag byter identitet.
Jag har ett finskt efternamn och kommer nu få ett ganska vanligt svenskt efternamn...om jag byter vill säga. Hela min finska identitet kommer att bli "osynlig" för jag pratar inte finska. Hur ska andra kunna se att jag har finsk anknytning, vilket jag är stolt över.
Men å andra sidan vill jag att hela min familj ska heta likadant. Det känns svårt och konstigt att förklara för vårt barn att jag har ett annat efternamn än resten av familjen.
Så mina tankar går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Har svårt att bestämma mig.
Jag byter med glädje från Svensson till Andersson, min mamma hette Andersson som ogift. Min morbror och hans fru bytte till ett egenkomponerat efternamn då andersson inte var tillräckligt fint för henne.
Det kommer att kännas ganska konstigt att dela samma för- och efternamn med fyra andra personer i Sverige.
jag tycker att det är så himla svårt, nu skall jag byta och det borde väl gå igenom nu tror jag, hur lång tid brukar det ta? vi gifte oss den 6 juni :) ser fram emot att byta men samtidigt har jag haft mitt efternamn i 25 år.. så det är blandade känslor, jag heter ju ericksson så det är lite kul att få byta :)
Jag bytte bort mitt riktiga efternamn då jag var 16 år när min mamma gifte sig med min styvfar. Hon fick det i bröllopsgåva.
Att lämna det namnet är inget problem alls.
Jag hette Karlsson, bytte till Eriksson och kommer nu få ett mycket ovanligt namn :)
Jag har varit gift förut och då tog jag min mans efternamn. Det kändes lite konstigt men naturligt då. Men när vi gick skilda vägar så tog jag tillbaka mitt flicknamn och det kändes ännu bättre. Nu när jag gift mig för andra gången har jag behållit mitt flicknamn, för min man har ett långt, utländskt namn som ingen svensk kan uttala rätt. Han däremot tog mitt efternamn som mellannamn. Man KAN faktiskt vara gifta och ha olika efternamn och ändå känna sig som en hel familj
Det sitter inte i namnen.
Barnen har mitt namn som mellannamn och makens som efternamn. När de blir större får de göra hur de vill, ändra ordning eller ta bort nåt.
Jag hade inte så svårt att fatta beslutet att ta mannens namn. Visst, det tog emot i början och jag var inne på att ha ett dubbelnamn. Men vad lång namnteckningen det blev då!!! Och sedan blir vi verkligen en familj när jag tar bar amannens namn. Vi har nämligen redan tre döttrar gemensamt och de bär alla hans efternamn för det är han som är deras far. Så genom giftemlet blir vi Familjen Isaksson!! 
jag har haft samma efternamn i 31 år. Ett ganska ovanligt efternamn som man alltid måste stava för att folk inte ska säga, eller skriva fel. Nu ska jag byta till samma namn som fadern till min dotter. Hela vår egna lilla familj ska heta samma. Jag gillar det nya namnet jag ska få och jag tycker det ska bli himla skönt att slippa bokstavera mitt namn för folk hela tiden
