Och de där "hur många och när"-diskussionerna, att folk bara antar att det ska funka. Det är ju inte alldeles självklart för alla. Verkligen något att tänka på!
Ja Moa är ju Moa, och henne älskar vi över allt annat, men man längtar ju likafullt efter en till liten person.
En annan sak som jag kan bli lite irriterad över är, efter att vi berättat för nära kära om missfallet, är att alla är snabba att säga "ja men det är ju bara att försöka igen". Jovisst är det det (men faktiskt inte så bara) men jag är ju för faen ledsen över att DET HÄR barnet inte kommer och låt mig få sörja det! Det är väl för att folk inte vet vad de ska säga antar jag och därför säger ingen nåt mer heller. Ibland blir jag lite ledsen över att ingen av mina kompisar eller familj frågar hur man mår. Alla säger att om man vill prata så är det bara för mig att höra av sig men varför kan inte DE höra av sig till mig för att kolla läget? Vet ju att det är för att de inte vet vad de ska säga men att fråga hur jag mår och bara lyssna borde ju inte vara så svårt. Det är faktiskt bara ni här i tråden och bebistråden som frågar och det betyder jättemycket!!
passionsblomman skrev 2009-10-26 22:47:50 följande:
Ja, fy. Jag har JÄMT sagt att jag inte tar för givet att jag ens kan få barn när "hur många och när"-diskussionerna varit på tapeten under åren. Men det är ändå som en fet käftsmäll när man står inför att tiden gått så långt att det faktiskt börjar vara sannolikt att det blev som det blev och inte är mer att hoppas på.Och det är INTE alltid en tröst att "vi har ju iallafall en son" Den nya personen är ju en egen lika stor person som ens redan närvarande barn. Den fattas ju likafullt när man nu vet att man längtar efter den!