Summan av kardemumman - livets väsentligheter

Snaily: var det din svåger som var sjuk? Hoppas han får hjälp nu!

Nu lussekatt!!!

Mmmmmmmmmmmmmmmmm... Nygårda fatlagrad julmust - GOTT!

Vicks: trist med spya. Gav du påsen till chauffören?!

Kängu: springtur på morgonen - ambitiöst! Skönt att slippa det jobbiga samtalet... Brukar det vara han som ringer?

Förresten: grattis till Livia (Amanda har jag redan grattat)!

Ah vad dum i huvudet jag är - klart det är han som ringer. Du fyller ju år! Grattis!!!

Ingen rapport från Ore på min mobil - hon är nog inne och föder

Härligt Telis med bättre aurorasamtal! Att du redan är i v31... time flies.

PB: jag håller tummarna att värdet inte sätter käppar i hjulet för er utan att ni får till er bebbe!

gosnosen: ha det så härligt på semester! Kan förstå hur det känns att vara helt slut psykiskt. Just nu njuter jag av lugnet...

Tinga: härligt med lunchen! Ett steg bakåt och två steg fram Det verkar ändå från mitt håll som att det sker framsteg även om det säkert i din värld tar eeeeeeeeeeevigheter. Det är ju inte så länge sedan (känns det som) som de bara åt flytande...? Kram!

PB: japp, speciellt som jag inte fått svar på mitt lycka-till-mess...

MrsB: lät som en härlig resa!

Åh igår såg jag Sommarpratarna - vilket bra program!!! Och när avsnittet om Camilla Läckberg och hennes förlossningsdepression kom - då fick jag tårar i ögonen. Jäklar vad jag kände igen mig!!! PRECIS så kände jag också. Men det gick över som tur är. Och det roliga är att hon berättade att hon alltid velat ha barn (precis som jag) och att barnet var önskat och efterlängtat (precis som i vårt fall) och att hon sett fram emot att få en bebis (precis som jag) och _ändå_ så kände hon så. Det var skönt att höra. Fast jag har alltid kallat min depression för "amningsdepression"

Vickan: själv gillade jag att vara gravid mestadels, trots en del krämpor på slutet som karpaltunnelsyndrom osv. Jag skulle gärna uppleva det igen men vi får väl se...

Tinga: ja det är faktiskt skillnad på nu och för några månader sedan (el typ i somras). Då verkade det som att de aldrig skulle börja äta riktig mat och nu händer det ju grejer! Sedan kommer det säkert fler bakslag (som att ni måste sonda) men jag tror att varje bakslag blir mindre och går fortare över. Moa hade också problem med att äta mat med bitar i och "klöktes" som du kallar det (dialektalt? ) men hon lärde sig äta bitar av frukt först. Typ bitar av banan och kiwi och ljus smörgås (rostbröd typ) - sedan började det gå bättre med annat också.