Mina svärföräldrar tycker jag är konstig
Jag har ett problem, och jag vet inte riktigt hur jag skall lösa det, eller om det ens är något jag borde lösa.
Som i många fall handlar det om mina (blivande) svärföräldrar. Vi har börjat planera bröllop, och det är nog det som dels har aktualiserat frågan men också gjort att det hela syns lite mer.
Mina svärföräldrar har nog egentligen alltid tyckt att jag varit lite knepig. Alltså inte tyckt illa om mig, utan mer "jaja, lilla vän, det blir nog bra". De förstår inte riktigt mina värderingar, och tycker att jag är hemskt konstig som inte har som högsta mål i livet att göra Karriär och tjäna Pengar.
Själv har jag absolut ingenting emot att jobba, och det vore trevligt att ha ett jobb man verkligen gillar, men det är bara ett arbete. Livet är ju så mycket mer än det, och pengar är ju något man måste ha för att kunna leva, men varför måste man tjäna mer än man behöver? Jag funderar mycket på sådant, vilket gör bara gör att de tittar konstigt på mig.
Det jag vill med livet är allra mest att ha en familj, hus och barn. Allt utöver detta är en bonus. Jag har redan börjat längta starkt efter barn, men får höra från alla möjliga håll att jag är för ung (24!) och ?men vill du inte leva lite först?? För naturligtvis tar livet slut när man skaffar barn? *suck*
När det gäller bröllopet nu så vill jag hemskt gärna ha ett litet, mysigt tebröllop, med en riktigt stor kakbuffé. Jag älskar att baka, och skulle gärna göra allt utom tårtan själv. När vi berättade detta på en familjemiddag blev svärmor väldigt upprörd, och tyckte att det skulle verka snålt, och att "vi får väl bidra med pengar då för att slippa skämmas". Jag blev jätteledsen, men försökte att inte visa det. Det verkar som vanligt att det enda som räknas är "som det skall vara" alltså trerätters mm. och att om det inte kostar massa pengar så är det inte bra nog.
Min M2B tar det hela ganska bra. Han håller till viss del med sina föräldrar, men förstår också vad jag menar. Vi har många diskussioner om detta, inte gräl utan bra, konstruktiva diskussioner, där vi utmanar och ifrågasätter varandras tankegångar. Vi har kommit till en bra kompromiss om allt utom bröllopet, men det kommer nog också, där har vi bara börjat. Så mellan honom och mig är allt bra utom när jag tycker att hans föräldrar är jobbiga eftersom han tycker att jag överdriver och vi i vilket fall inte behöver diskutera det eftersom vi är överens. Det kan han ju iofs ha rätt i även om hans mamma tjatar på honom om en massa saker som jag anser är vår ensak.
Problemet eller frågan jag har är väl egentligen om jag har fel? Är det jag som är konstig som inte har som mål i livet att ha alla de här grejerna som är så ?status? och viktiga för hans familj?