Tantvarning för 7:e gången

Min släkting som är sjuksyrra konstaterade idag att jag lär ha gått in i en depression. Kollade vårdupplysningens definition av det när jag nu kom hem, och allt stämmer ju på mig... Jag orkar inte...

Mm, jag ska nog ta mig till husläkaren på fredag eller måndag. Imorgon ska jag på en visning, ett möte och sedan tömma kontoret där jag inte trivs. Ta hem alla grejer. = lite mindre ångest iaf...

På fredag skulle jag vilja följa med pappa till sjukhuset och höra vad de har för planer för honom framöver.

Tack Im yours. Jag tror faktiskt också på mig. Och jag ser ju att det är mycket som går bra. Men ändå mår jag bara dåligt och har dåligt självförtroende, får ångest, orkar inte vara den där ansvarsfulla, pålitliga människan jag är...

Jag menar: jag är inte så dum att jag inte fattar att det jag gör är bra... Har redan hälften av fjolårets antal sångbokningar inbokade. Och då är det ju i stort sett bara bröllop. Och dop, begravningar samt sept-okt-bröllopen kommer ju senare i bokningstid. Blev som sagt utnämnd till ambassadör för kvinnors företagande, har gjort intervjuer i tidning och radio. Har nu läst artikeln och den är väldigt positivt skriven. Jag har fått flera fina mail för det jobb jag faktiskt utfört. Och när jag sjöng igår kom flera fram och bad om mitt visitkort. Dagen idag började med detta mail (angående projektplanen jag gjort för projektet jag projektleder):

"mycket elegant! Är du öppen för att jag rekommenderar dig till
personer som arbetar som producenter inom branschen?"

Jag kan räkna upp det bra, men jag kan inte få in det och väga upp det jag är missnöjd över. Deadlines jag inte håller, viktminskningen jag inte alls lyckas med, den totalstökiga lägenheten osv.

Jag skrev ett jättelångt inlägg igår, men tappade internetuppkopplingen och allt försvann...

Sonja, tack för ditt jättefina inlägg. Värmde mycket igår.

Passion, du är så klok. Som om det var en nyhet... Det har du ju alltid varit när du uttalat dig i trådar här på BT Men jag måste erkänna ett det gjorde ont att läsa och att jag blev tårögd snarare än upplyft. Därmed inte sagt att det var fel ord att säga... Jag vet att jag är "Fröken Duktig" och jag sa ifrån till mormor senast här i veckan när hon sa "Du har ju alltid varit så duktig, och hon har alltid varit så duktig" o.s.v. Jag svarade "Duktig, ja - men hur kul är det att vara DUKTIG!??!" När jag hamnade på Danderyd för ett par år sedan och gick till en kurator började vi bena i varifrån jag fått mina höga krav. Jag är liksom uppfostrad så... Jag fick inte beröm om jag var snäll eller glad eller... Jag fick beröm om jag fick MVG i allt. Och blev ifrågasatt om jag inte var den som hade bäst poäng på provet... Klart man då lär sig att bli DUKTIG och för att kunna bli det måste det finnas krav... Jag fattar ju idag att det är helt befängt och osunt. Men jag kommer inte ifrån att det fortfarande är JAG.

Jag slutade till och med glädjas över mina MVG:n redan i högstadiet. Snarare var det ju så att allt som INTE hette MVG (vilket såklart knappt förekom...) var ett misslyckande.

Pappa är på sånt där möte idag när de berättar vad testerna visat och hur de ska gå vidare. Hans kontaktperson ringde och berättade för honom i stora drag igår vad de kommit fram till, och då var jag med. I rapporteringen erbjöd de också oss anhöriga tid med kurator, och pappa svarade att vi var intresserade. Så han skulle lämna mitt nummer till henne idag så att hon ringer mig. Känns bättre att komma till en kurator direkt på sjukhuset än att gå via husläkaren som ska remittera vidare, nu när jag får en genväg.

Fjosok, tack för omtanken. Jag ska vara ärlig och säga att ni bara hör en bråkdel av vad jag berättar för vänner och familj Enda stället jag har något av en fasad är på företagets hemsida. Kan inte påstå att du häver ur dig saker över oss särskilt ofta! Oroa dig inte

MittiPrick, tack för omtanken och erbjudandet. Jag trodde faktiskt att jag såg dig i stan igår - fast det var inte du. Men önsketänkande kanske?

Nu ska jag diska en liten stund. Minska diskberget. (Hade jag haft någon i närheten som kunde hjälpa hade jag bett om hjälp, men sambon är i Holland, den ena nära kompisen jobbar och den andra är sjuk...) Om en halvtimma ska jag ut på promenad i solen i alla fall. Hoppas på lite uppiggande energi och att huvudvärken försvinner.

Jag älskar solen

Tack Sonja Jag har haft precis samma situation, mina syskon har minsann inte behövt... Båda avskydde skolan som pesten och skolkade hellre än fick bra betyg. Dock är det aldrig någon som tvingat mig att gå på högskola. Ingen av mina föräldrar är högskoleutbildad. Det var något jag valde helt själv på vägen mot mina mål Är sååå glad över att jag gick på högskolan! Mest för att jag gick där för att jag ville och suktade just de kunskaper programmet kunde erbjuda. Det var inte bara plocka poäng och betyg. Även om jag hade full pott även på högskolan...

Jag vet att mina föräldrar såklart också alltid velat det bästa, och de har säkerligen på intet sätt tyckt sämre om mig för att jag inte fått bästa poängen, även om det har låtit så genom just orden "Men, VA, fick du inte högst poäng?! Varför inte det? Hade du pluggat för lite?" osv. I själva verket var de väl oroliga över att jag skulle bli besviken över mitt resultat (vilket jag inte var från början, men blev...) och så kom det ut på fel sätt och formade mig till att bli just besviken.

Soldemor, vad läskigt det låter med kramp i luftrören. Nä, bort med den medicinen Hoppas du blir bättre snart.

Absolut.

Jag tog på intet sätt illa upp. Jag är snarare tacksam, blomman. Jag hoppas du förstår det! Det var bara "jobbigt" att läsa, och både vad jag behövde och inte behövde just då. Samtidigt.