I morse fick jag för mig att det var dags att ta fram den information jag fått när det gäller måndagens evenemang. Läste lite i kontraktet jag skall skriva på, och där står det att jag inte får tala om före programmet sänds hur det har gått. Så ni får väl genomlida eländet i så fall - om jag nu inte är så elak att jag inte säger alls när det skall gå, så får ni bara upptäcka mig av rena slumpen!
jag är nog en rätt hemsk människa, egentligen. När jag åkte till jobbet igår, så talade de mycket om branden på Buhres i Kivik. Det är en helt fantastisk restaurang och fiskbutik som har funnits i många år och utvecklats från i princip garageförsäljning och rökeri till en jättestor affär, mindre servering och stor restaurang med fönster ut mot havet. Vi har ätit där ganska ofta. Mitt första Österlenminne med maken var när vi åt halstrade laxben som vi köpt där, när det bara var en liten fiskbutik. Vi satt i hamnen i solen och åt på våra ben. Vi brukar också åka dit med kompisar. Nu finns inte det här stället mer, efter vad jag förstår på tidningar och tv. Och när jag då åkte till jobbet igår, så intervjuade dem en granne till ägarna, samt ägaren själv. De var helt förkrossade och chockade. Jag blev jätteledsen själv och i natt (skratta inte nu!) sov jag i en t-shirt jag köpt i fiskbutiken, med bild på två hajar under ett täcke och texten fishlovers.
Även om det på Haiti är fasansfullt utan egentliga ord att beskriva det med, så berör det här med Buhres mig på sätt och vis mer, det är så nära och det stället betyder så mycket för oss!
Så rara och timida vi tanter är!
