Är ni överens om efternamn???

sitter också lite i kläm i "efternamnssitsen". Jag har 2 st efternamn, ett som är min mors flicknamn innan hon gifte sig och det namnet som vår familj heter (jag, min bror o mina föräldrar) Anledningen till att jag och min bror även har vår mammas flicknamn, även om hon bara har vår pappas efternamn sen de gifte sig, är att jag endast har 1 morbror och denne 60åring inte har några barn.

Alltså slutar mammas flicknamn med mig, eftersom min bror inte ens använder sitt. Åtminstonde bland alla mina 5 mostrar o min morbror. Efternamnet är inget ovanligt, men en del av mig, och har alltid varit speciellt för mig eftersom jag aldrig hann träffa min morföräldrar.

Min blivande man har ett son-namn, och jag fick höra av en kompis att jag, men hans efternamn kommer o ha det totalt vanligaste namnet i hela Sverige.

När vi har diskuterat hur vi ska göra, säger han bara att "han är ju *** ****sson. Och att alla känner mig som det" Då får jag ju kontra med mitt, att det är min identitet. Dödläge.

Till saken hör att han har 2 bröder som kan föra hans familjs namn vidare, medans jag har en bror som har valt bort att använda det jag har (mammas flicknamn) o bara använder "familjenamnet".

Jag har föreslagit att vi kanske kan ta ett annat, ett längre bak ifrån våra släkter? Eller skapa ett eget utifrån oss?

Men han håller ganska fast vid sitt och att jag också ska heta det.

Tips?

Ja, det är ju det, jag vil att familjen ska kännas komplett... men jag vill inte känna mig som en present som har getts bort till hans släkt heller...
Och som 'lillabruden' skrev, det är ju min identitet.

Jag blir nästan lite generad över att jag känner sådär för min Fästman ser inte på diskussionen på alls det här sättet (men kan heller inte tänka sig att byta sitt).
Jag tycker att den här frågan är jättesvår, inte minst sedan jag halkade in på jämställdhetsspåret.

Det här med bröllop vrickar till det i huvudet på något sätt...
Det är så mycket som ställs på sin spets och efternamnet gör det här så tydligt.
Samtidigt som allt jag vill är den där känslan av att det blir komplett, att vi båda är beredda att ge upp något för varandra -och i alla fall kunna diskutera namnfrågan innan jag per automatik ska ge upp min identitet för att bli Fru.

Tack alla för era hjälpsamma kommentarer på den här tråden! Jag läser med stort intresse!

Men visst är det väl så att ett mellannamn (som många väljer att göra om sitt flicknamn till) inte får föras vidare till barn? Så om jag tar mitt flicknamn som mellannamn och hans som efternamn så kommer de ändå heta hans namn i efternamn?

Vill tillägga till mitt inlägg ovan- efter att ha läst TheQofLnB's inlägg efter mitt förra- där hon skriver att "Samtidigt som allt jag vill är den där känslan av att det blir komplett, att vi båda är beredda att ge upp något för varandra "

Det jag vill tillägga är att jag redan flyttat ut till hans hus, som ligger på gården där hela hans familj (föräldrar + 1 syskon, faster + hennes familj) bor, och vi har bott här i 3 år nu. Med tanke på det där med att man önskar att båda är beredda att ge upp något för den andre...

Känns hemskt att tvista om en sån här sak, men eftersom det är lika viktigt för oss båda, har det tyvärr blivit så

Intressant... Då kommer vi helt klart att göra fel!
Jag kommer att behålla mitt namn, då min son heter mitt efternamn. Min BM kommer eventuellt att lägga till mitt namn, för en viss samhörighetskänsla, men även av praktiska skäl - han har dock inte bestämt sig än.
Har aldrig ens funderat över att byta bort mitt namn, oavsett vilket namn min blivande skulle ha eller inte ha; trots det blir jag (som det ser ut nu iaf.) gift. För oss sitter inte äktenskapet i efternamnet, vi känner att vi kan leva vidare med olika namn, även som gifta.
Så "punkt slut" får nog arkiveras i kategorin din åsikt!

Både jag och min man har halvovanliga namn. Inte för att det spelar någon roll egentligen, men mitt flicknamn är väldigt fint tycker jag. Min man bytte som 18åring till sin mammas flicknamn eftersom han inte ville heta som sin pappa( lång historia).
Min man ville inte byta eftersom han redan bytt engång och dessutom betydde det mkt för hans morfar att han "förde" namnet vidare. Däremot sa han att ajg fick göra som jag ville, byta bort, ha kvar lägga till, hur jag än ville.

Vi gjorde en deal om kommande barns efternamn i samband med bröllopsplanerna( om vi nu har sådan tur att det blir barn). Det var viktigt för mig att gifta mig i kyrkan, min man ville ha borglig ceremoni. Det var viktigt för min man att våra förhoppningsvis framtida barn får hans efternamn( vi vill inte att de ska ha "dubbla") Så vi gifte oss i kyrkan och barnen får hans efternamn, alla nöjda och glada. Därför tog jag min mans efternamn och la till mitt flicknamn som mellannamn. Eftersom jag vill heta samma sak som våra barn. Men det är ett långt och byngligt namn och jag funderar på om jag ska ta bort mitt flicknamn helt när/om vi får barn.

inte för att det är något fel på -sson namn men att andersson, eriksson och johansson skulle bli ovanliga för att "alla" vill välja det ovanligare alternativet för att man kan, känns väldigt långsökt.

Oj oj oj! Det var nyheter för mig. Hade ingen aning att det hade blivit så. Hmm...den närmsta lösning som jag ser det är väl att jag i så fall får behålla mitt namn som mellan namn och ta hans som efternamn.
Fast iofs blir det väldigt långt då. Jag har redan idag 4 namn, ett första namn, två mellan namn och ett efternamn. Lägger jag till hans så blir det 5 namn.
Jag kommer inte kunna fylla i några blanketter pga utrymme

Jag vill inte att vi skall ha helt olika efternamn och när vi får barn vill jag att familjen skall ha samma efternamn.

Hmm...nu föll min plan med dubbelnamn så jag får suga på denna karamell ett tag...

Tack för infon.

Det var det dummaste jag hört. Såna korkade kommentarer får mig bara att bli irriterad och vilja behålla mitt eget i ren protest

Tyvärr har jag inget jättebra svar TS.
Jag ville absolut ha min mans efternamn eftersom jag gillar det mycket (gammalt italienskt släktnamn och enkelt). Tyckte detta med mellannamn var jättebra då jag har svårt att skilja mig från saker... Men efter vi gifte oss märkte jag hur ofta jag behövde stava ut mitt mellannamn och kändes som det var dubbelt eftersom man var tvungen att göra det. Även gällande signaturen, för att då tänkte jag på mitt flicknamn först. Kände efter men nej. Heter numera endast förnnamn och efternamn. Samt så vill jag att hela familjen i framtiden ska heta exakt samma i efternamn. Som su nämnde Heloise.

Men visst mellannamn är en bra idé men för mig gick det bort efter att jag kände efter...