Är ni överens om efternamn???

Det låter fint, lite isländskt
Att heta pappas namn + dotter i efternamn var mitt förslag då när vi i familjen skulle byta efternamn men blev nedröstad av mina systrar

Men värst är väl ände de som hittar på egna nya namn. Som låter adelsaktiga. Får rysningar när jag hör folk som plötsligt heter Månepil, Af Ängelsöga och Löfengrip. Gaaaahhhh, det är så vidrigt. Det känns om folk leker att de är någon annan, någon lite finare.

Nä, jag behåller mitt namn, han behåller sitt. Det gör oss inte mindre gifta, inte mindre samhörighet eller något annat tjafs.

Det är faktiskt inte något speciellt gammalt påfund att kvinnan ska ta mannens namn, det var först på 1800-talet folk började med det. Förr hade vanligt folk inte ens efternamn (på det sätt som vi har efternamn idag), utan man hade ett gårdsnamn/ätt-namn som visade var man "hörde hemma".

Magdalena Ribbing har skrivit ett utmärkt svar på en fråga om efternamn och traditioner:

"Att kvinnan får mannens namn vid äktenskapets ingående är inte någon gammal sed, inte förrän 1920 infördes i giftermålsbalken att kvinnan skulle ha mannens efternamn.
Tvärtemot detta kom 1982 en ny namnlag som stadgade att mannen fick ta kvinnans namn lika väl som hon hans. Däremot har det mycket länge varit vanligt att barnet fått faderns familjenamn, eftersom barn födda inom äktenskapet ansågs höra till hans släkt. Barn födda utom äktenskapet har fått moderns namn om inte annat anmälts inom tre månader.

Seden att kvinnan skulle ha mannens efternamn utvecklades på 1800-talet. Till dess var patronymikon vanligast, att son eller dotter fick som familjenamn faders förnamn med tillägget -son respektive -dotter. Inte heller adliga familjenamn var speciella, man hette sin fars förnamn med tillägget -son eller -dotter och preciseringen "Vasa" eller "Bonde" eller vad det var, alltså namnet på den ätt man tillhörde, på samma sätt som ofrälse kunde ha sin fädernegårds namn som bestämning."
www.dn.se/blogg/etikettfragan/2009/06/22/vilket-antal-efternamn-3915

Innan vi gifte oss var vi överens om att vi båda ville heta samma namn. Och ingen vill ha dubbla namn.

Båda hette son-namn; jag ett väldigt vanligt och han ett lite mindre vanligt. Så jag sa först att jag skulle byta till hans. Det kändes helt OK. Men så började vi samtidigt kolla upp reglerna kring släktnamn. Då såg vi att vi kunde ta ett gammalt släktnamn på min sida som jag alltid tyckt är så fint. Jag lät min make bestämma vilket vi skulle ta, för jag kände att det inte spelade någon roll för mig. Men han gillade släktnamnet så mycket så han valde det. Så båda är nöjda med det.

Nu har jag inte läst igenom tråden så detta kanske har kommit upp tidigare. Men jag har flera vänner som behållt sina respektive efternamn även efter de gft sig. Deras barn har bådas efternamn. Det är ju också en lösning.

Jag tror inte det var anledningen till att jag fastande för ett av våra alternativ när namnbyte kom på tal... Runelius. Väldigt fint tycker jag men ett "nytt och påhittat" namn som antaligen klingar mer "adligt" än Johnsson. Nu vill ju inte gubben heta det så vi kommer välja något annat men jag hade mer i åtanke vad jag ville heta, vart mitt namn kan komma att förknippas med mig och mitt arbete och framförallt ville jag byta och det är inte så himla lätt att hitta på nya namn nu för tiden.

Vi kommer ha mitt namn som efternamn och ta ett släktnamn från hans sida som mellannamn.
Jag är inte alls villig att byta efternamn då mitt är relativt ovanligt och det är de namnet som jag känner mig mest "hemma" i.
Dessutom heter mina barn samma som jag och jag vill heller inte byta namn på dom båda... :)

Jag vill INTE ha min BM:s efternamn, ett av de vanligaste son-namnen i Sverige. Jag hade inte velat byta annars heller eftersom mitt namn är en del av min identitet. Min BM vill helst att jag ska ha hans och vill inte byta till mitt (han tror att det är toffelaktigt). Vi kommer inte att skaffa några gemensamma barn eftersom han redan har två tonårssöner och inte vill ha fler barn. Alltså kommer vi att behålla våra respektive efternamn. Det gör ju inget att jag inte har samma namn som hans barn eller vice versa.

Håller med!

Vi hade båda -ssonnamn. För mannen hade det nog inte spelat så stor roll, men jag har alltd varit ltie trött på mitt -ssonnamn . Då visar det sig att hans mammas flicknamn, som en syster tll honom tagit, var ett inte jätteovanligt namn, men ändå inte -ssonnamn, så valet blev inte så svårt för oss.

Ett par jag kände, där hade hon inte ett -ssonnamn medan han hade det. Därför ville hon inte ta det. Då kom hennes mamma på att de skulle kunna ta hanns tredjenamn som efternamn och patent och registreringsverket gick med på.