PB: näe kom det rosa alltså! Stora bamsekramen till dig!!! 
Oupsie: kul att se dig här igen! Trist med mensvärken men att äta frukost på hotell lät som en riktigt bra idé! Vi har bröllopsdag 29/7 och då är aldrig finrestaurangerna öppna för de har sommarstängt, så hotellfrukost vore kanske ngt... Hoppas ni hade det mysigt med bion.
Ore: skönt med träning igen! Jag var också ute och kutade igår men tog det lite lugnare än dig - jag ska ju inte tävla. Ja förutom i Beach 2010 då... 
(el var det Bitch 2010, kommer inte riktigt ihåg höhö)
*fulvickar på rumpen*
freeeeedaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaagg!
PB: lät härligt mysigt med mor/son-dag! Det kan komma lite i vågor det där med ledsenheten är min erfarenhet. Så bli inte förvånad om det kommer en backlash inom några veckor. Men samtidigt är det nog bra att försöka se framåt och hoppas på nästa försök.
Själv är jag väldigt negativt inställd till ivf för min egen del just nu, känns som att det är kört - speciellt efter de där utsagorna om 38 år. Jag blev ju gravid förra året när jag var 38 just och nu vill det sig inte alls. Så det där med att det går utför verkar ju stämmma på mig...
Men just nu mår jag också rätt bra, ser fram emot våren och vår härliga familj. Och blir jag inte gravid i år så kanske vi satsar på en göttig resa till Guadaloupe el nåt när jag fyller 40!
Lappis: du är ju tillbaka - men hur gick det?!
...öhhh, inte ser jag fram emot vår härliga familj men njuter av den kanske det skulle ha stått!
Jag har varit på möten, en "nätverkslunch" med gamla (kvinnliga) kollegor, och suttit och pratar bort säkert en timme med min kvinnliga kollega som är den enda som vet om våra barnförsök.
Koko: jo jag förstår om ni tycker jag är negativ. Men tankarna snurrar runt i cirklar och det är allt ifrån "det finns ju chans att jag blir gravid" i ena sekunden till att "det är nog kört, inse det". Det kan hända att det bara är mina negativa tankar som kommer fram för det är mest dem man behöver ventilera. Och dessutom har jag ingen lust att föda mina positiva tankar för mkt för jag vill inte hoppas på ngt fåfängt utan försöker tänka realistiskt på det här. Att jag känner som jag gör med min ålder grundar jag mkt på att jag blev gravid hyfsat lätt förra året (5 försök är ju inte mkt om man är 38 år, och då anv jag inte ens stickor förrän 5:e försöket). Medan jag nu sedan MA:t har försökt väldigt dedikerat med stickor och sex på rätt dagar i snart 9 försök utan ett plus. Moa blev ju också till efter 5 försök så det känns som att när det nu har gått snart dubbelt så många försök utan träff, så är det ngt fel.
Vilken historia! Jag började läsa (även om jag eg inte har tid) och kom inte så långt iofs, men gud vad många motgångar!!! Cystor, och blödningar, och rosea, och... Och så fick de tydligen inte ens adoptera (kom aldrig så långt). Den där telegramstilen hon skrev på gjorde ju också allt mer spännande, jag fastnade totalt (tills kollegan kom in). Näe, vad man känner med sådana människor...
Och ikväll ska jag träffa min singelväninna som är född samma år som jag och emellanåt blir deppig för att det hon helst av allt vill ha (partner, familj, och barn) är onåbart. Som hon säger, hon kanske får inse att hon aldrig blir mamma. Det ger också lite perspektiv på mina egna barnskaffarproblem...
