Åh hjälp vad dessa möten måste vara känslomässigt dränerande lappis! Jag förstår verkligen att du bölade! och som sagt det är de nog vana vid...
Visst är det jobbigt när samtal bryts sådär "ja, nu hinner vi tyvärr inte längre idag.." nähä, men jag har kommit igång nu och är snart klar....
Mugglan, jo jag tror också det kan komma bakslag. Eller kanske rättare sagt nya riktigt ledsna dagar längs vägkanten på den här långa resan. men just det här försöket och det lilla embryot vi såg med sina fyra celler, det var inte vårt barn och det känns ärligt talat som att det väl inte är så mycket mer än så med det.
Att däremot tänka på fler minus och värst av allt: dagen då man måste ge upp på allvar...uj, där är det en sorg som väntar. Men den kan jag ju inte ta nu.
Förresten så BLEV du ju gavid vid 38-alldeles på er egna hand-det har inte jag blivit. Ingen pluss alls under alla åren. Jag borde ju då isåfall rimligen ha lagt ner för länge sedan. Men jag var ju så sen att fatta att jag ens kunde göra något så nu får jag ju skynda mig och göra det jag kan och sedan bryta ihop och gå vidare i livet.
Och jag-som VERKLIGEN var negativ till att ge mig in i ivf-sammanhanget, måste säga att jag känner mig väldigt, väldigt gald att jag tog det steget. Det har varit jobbigt, men det jobbigaste har för mig definitivt varit att fatta beslutet. Den resan var skitjobbig. Men själva proceduren, den klarade vi ju bra. Jag är kanske starkare än jag trott, för jag var verkligen rädd att bli ett vrak. Nog för att jag haft en del tunga stunder-sprayen var ingen hit för mig, och väntan, den är ju bara för jävlig. Men det vr värt det. Fast det blev ett minus. och jag kan tänka mig att göra ett försök till. Trots allt.
För att inte tala om hur värt det det skulle vara om det faktiskt blev ett barn tillslut...