I regn och solsken, i vått och torrt, och allt däremellan

Äh, måste ju bara berätta att jag lyckades april-lura min chef idag. Sms:ade imorse och skrev att jag inte kunde komma till jobbet idag för vi hade varit tvungna att åka in till förlossningen. Trodde aldrig att hon skulle gå på det men det gjorde hon med hull och hår! Hur kul som helst!! *fnissar*

Morning Ladies höll jag på att säga-och sa visst också. Här har jag vågat vakna och slutligen gå på toa ännu en dag. Inget blod. (men det är lätt att få för sig att det liksom stoppas upp långt därinne av en barriär av progg-gucka...)12 dagar efter ÄP, lika med dag 26.Inget blod alltså-men tydligen magsjuka! Min sambo låg just på toa och ulkade.Jag hade ett bryt igårkväll då jag ordnat med middag och dukat och försökt vara normal, och så kom han hem men satte sig skitlänge i telefon, frågade inte hur jag har det, ingen kram..ja ni fattar.Till saken hör att jag inte fått tag på honom på telefon på hela dagen och jag ville så gärna höra hans röst. Det visade sig att han glömt atala om att stället han var på igår får de inte ha telefonen med på. Så jag hade verkligen gått här och längtat efter att han skule komma hem så jag inte var så ensam.Och hans reaktion på att jag blev ledsen var att han blev förbannnad och gapade. Värdelöst. Sonen blir ju jätteledsen när vi bråkar. Och då mår jag så outsägligt dåligt för DET så jag vill bara försvinna.Det här är så TYPISKT oss-jag känner mig bortglömd och osynlig och föröker förklara att jag behöver att han bryr sig om mig konkret. Han blir arg för han känner sig anklagad och då blir jag arg för att jag blir frustrerad när han inte förstår. Jadda jadda.Ja, och så idag så undrar han ju såklart "hur är det, hur går det, hur mår du?" så man istället undrar om han blivit hel nipprig.Jag vet inte, alla andra kanske alltid pratar väldigt sansat och lyssnar på varandra ochh förstår , men hos oss dras den här valsen ganska ofta. Som regel när jag känner mig sårbar.Och så kommer förståelsen och det BRA samtalet lite senare oftast.Oj, det var inte tänkt att jag skulle dra upp allt det där här nu faktiskt...det bara kom ut. Sorry!

Ingis, ja, det är kanske bra att berätta de mindre smickrande sakerna ibland, så man inte allesamman går och tror att man är det enda paret i världen som brakar ihop sådär av och till...Det är ju lätt att börja undra "ska det verkligen vara såhär"Men EGENTLIGEN tycker jag inte det är konstigt alls, vare sig man är mitt uppe i en flytt, en IVF-behandling, nyss har fått barn eller något annat som ställer världen och känslrona på ända för en.Sedan vet jag ju att mitt temperament å ena sidan gör att det låter bra mycket mer än det kanske borde göra om våra diskussioner, men om jag inte hade mitt omedelbara temperament med hjärtat på kragen och allt det där, så skulle väl å andra sidan ingenting alls komma på tal-med tanke på mussel-taktiken som råder i hans familj.Sedan har han en sådan oslagbar förmåga att lita så mycket på när jag är glad, stark och mår bra att det känns som han tar det för givet istället för att inse att tårarna kanske bara är en blinkning bort nästa stund. Och när ja påpekar att han borde fatta hur rädd jag är att bryta ihop, då gastar han "det får jag verkligen hoppas att du inte gör" och "det är ju inte NU utan om en vecka vi ska testa" och "vaffan hjälper DET, Man måste ju tänka på annat" och "jafg har faktiskt fullt upp med MIG på mitt jobb" och sådant som VERKLIGEN får en att känna att han har koll, bryr sig, förstår och är med på tget.Då skriker jag "DJÄVLA IDIOT" och så är allt kört...

Jag håller på och lagar Rostbiff och potatisgratäng! Hoppas det blir gott... Jag har tillochmed påskdukat lite fint och dessförinnan planterat i krukan på trappen.Att det står ett gäng julsaker ihopfösta i ett hörn i ett av rummen, det är väl alldeles normalt va? och framförallt går det väl att bortse ifrån, bara jag tänder många ljus på bordet....