I glädje och sorg, i vardagens vedermödor och glädjeämnen finns vi till för varandra!
Läsning sker på egen risk, för vi viker inte för diskussioner om diverse kroppsvätskor, sexliv, sjukhus och övriga saker som skulle kunna anses vara smått privat.
Vi har gemensamt vår längtan efter barn, men efter många långa trådar hör vi också ihop i vänskap.
Förra tråden:
www.brollopstorget.se/Forum-5-21/m3600713.html
Usch och fy och f-n! Här är det skit; jag har ont i halsen igen och har hostat i två veckor nu. Jag åker verkligen på allt skit som finns. Moa har ont i halsen, rosslig som bara den och feber. Mannen är förkyld han också. Har jobb upp över öronen men orkar ingenting. Dessutom fick vi glad gubbe igår på äl-testet men har inte ens orkat försöka få till bebis. Blä, blä blä!
Daa: krya på dig!
Blommis och Fru E: många kramar till er inför er nära förestående resa! Kliver också upp ur sanden och går med i kram-gemenskapen *kraxar hest: "Kom och håll om mig, släpp inte taget om mig..."*
Kramar till alla! :-P
Usch, Villemoa. Inget vidare det där. 
Krya på er ni också.
Typiskt att ha ÄL när ni är så krassliga.
Ja, det är just typiskt. Men skam den som ger sig!
Ja, det är ju så det brukar vara.
Hur fungerar det med ÄL-tester? Är fönstret fortfarande öppet, så att säga, för den här månaden?
Japp, fönstret är fortfarande öppet. Inom de närmaste 48 timmarna från att man får glad gubbe så har man störst chans att bli gravid. Enligt testet iaf. Men man kanske har större chans än så, vad vet jag. Vi får prova så får vi se om ca två veckor. Jag hyser dock inga större förhoppningar, så positiv är jag. Även om vi inte försökt så många gånger hittills sen missfallet är besvikelsen lika stor ändå varje gång det inte blir nåt.
Ja, den där besvikelsen är grym. Längtan är alldeles för stor för att man ska kunna tröstas med ett "men det kan ta tid" eller ett "vi har ju inte försökt så många gånger" *kramar om*
Då gör vi som vanligt: ni provar om ni orkar och så hoppas vi andra istället för er. *kramar om igen*
Huvudet på spiken där; är så trött på alla kommentarer om att "vi har ju inte försökt så många gånger" och speciellt den om att "ni har ju ändå Moa". Javisst har vi henne, som vi älskar över allt annat. Vi älskar ju inte henne mindre för att vi vill ha ett till barn.
Tack Daa, du är en klippa! *kramar tillbaka*
Högsta vrålet denna dag:
SILVER-TJEJEN ANNA HAAAAAAAAAAAAG!!!!!!
GoAnna GoAnna GoAnna
*viftar med pompoms med tårarna sprutandes*
*kramar Villemoa* Hoppas ni alla mår bättre snart
Villemoa, kram på dig gumman.
På samma sätt som man naturligtvis inte bara får hälften så mycket kärlek til sitt första barn om man får ett andra, utan älskar lika och dubbelt och massor, så är ju inte längtan efter den andra mindre för att den första finns.
Jag förstår att folk kan känna att det ju är värre för den som får inget barn än för mig som iallafall har fått uppleva det.
Precis som jag kan känna att det är grymmare när någon förlorar sitt enda barn-som kanske dessutom är resultatet av ivf:er, äggdonationer och gud vet allt, än om någon som har fem barn förlorar ett.
Det låter ju helt fruktansvärt när man ser det skrivet, men ärligt så tror jag många åtminstone på ett plan kan känna så.
Samtidigt som det egentligen aldrig går att säga att en död är värre än en annan naturligtvis. Det kan alltid alltid alltid bara vara det värsta en förälder kan behöva uppleva.
MEN faktum är ju att vad gäller själva längtan så vet ju jag verkligen VAD jag längtar efter. Jag har upplevt något som jag vill uppleva igen. Det blir alltså både längtan och saknad.
Så mitt hjärta är ju lika fullt som någon annans som längtar hoppas och önskar.
