Hur man fastnar och aldrig kommer loss igen

Angående HP, det är väl precis som med allt annat som rör F-kassan och andra instanser som har beslutsfattanderätt i fråga och ens liv. Det beror på vem man får som handläggare....
Det härmed "graviditet är ingen sjukdom" verkar ha ett genomslag i vårt samhälle som även färgar av sig på synen på hur länge man bör kunna jobba och allt vad man borde jklara av för att bevisa att man minsann inte är någon vekling eller något offer. Det går att se den attityden senare också, som när man berömmer superkvinnor som varit så duktiga och fött utan bedövning eller annan smärtlindring. Och tusen andra saker som jag ska låt bli att tänka på nu, för jag blir så upprörd.

Apropå upprörd: Hiroshima. Jag såg en dokumentär sent en natt om det. Gud hjälpe mänskligheten!

Nu ska jag åka och hämta min son och dra vidare mot stan för t-shirtinköp och jakt på nytt cyklop då det han hade gick av sist vi badade. Ajöken så länge!

Hej Zesa! Välkommen till tråden med HÖGT tempo! Bli inte rädd och avskräckt om det tar dig ett tag att komma in i gänget på allvar, det är många att hålla reda på och fullt ös! Jag blandar fortfarande ihop en massa saker fast jag ändå varit med i över ett år nu...

För att prata allvar redan från start: Om ni försökt i över ett år och du både är oregelbunden-precis som jag-och dessutom underviktig -absolut inte som jag- så tycker jag du ska ta en gynekologkntakt så snart du bara kan. Båda de sakerna påverakr och du kan behöva hjälp att få koll och bra fart på din cykel. Tro mig, det kan komma en tid då du värderar varenda månad som förlorad tid.
Det säger jag inte för att stressa upp dig, utan för att jag själv väntade alldeles på tok för länge innan jag sökte hjälp. Bla för att jag trodde att det inte fanns något att göra för min del. Det ångrar jag så in i norden nu.

Ibland kommer man till en gräns.
Den då allt brister.

Då allt man samlat av frustration, ilska, vanmakt, sorg och förnedring övermannar en totalt.
Den gränsen då all längtan, alla känslor av övergivenhet, ensamhet, utsatthet och hjälplöshet skakar kroppen, själen och ens hela varelse, i en smärta man tror man kan dö av.

Det är då ingenting längre känns hanterbart och inte heller meningsfullt.
Då har hoppet ingen plats i hjärtat längre och det enda man vill är att slå sönder, krossa och mosa, så omvärlden sedan ser ut som ens insida-tom, öde och förödd.

En enda vitglödgad stråle inombords, ett urvrål från tidens begynnelse, men utan att någon i hela världen hör. Jag vill inte att det ska vara så här!

Som om vad man vill eller inte vill verkligen och egentligen skulle spela någon roll.

I bakgrunden skrattar Ödet sitt ihåligaste skratt, rakt ut i tomheten. "Vad trodde du, du ynkliga lilla mask till människovarelse. Life´s a bith, deal with her or die"

Det är då man gråter så som man bara gör ett fåtal gånger i sitt liv. Med snor och slem och tills man inte kan andas och nästan kräks.
Det är då man är vaken tills morgonen gryr och fåglarna vaknar. Det är när tidningsbudet smällt igen alla brevlådor i brevlåderaden man tillslut somnar i ren utmattning en stund.

Det är när man vaknar det knappt går att öppna ögonen i allt det svullna.

Det är då man bara sitter där.
Brusten.

Min sådan natt har kommit.

Hänt och hänt...

..det är nog mer frågan om vad jag velat skulle hända i så jävla många år och som INTE händer.

Så satans mycket man ska tänka på och ta ansvar för så att det minsann inte ska bli pressat utan aaaaavslappnat och inte tappa närheten utan var TVÅ och inte låtsas om ÄL för då blir det press på HONOM och när HAN har press, då går det inte, hur glad gubbjäveln än är och så blir det inget JÄVLA sex fast man måste och på något underigt satnas förbannade vis är det MITT fel känns det som, för jag borde kanske låtsats som att det inte var ÄL och förfört honom? (nej det är inte han som sagt det)
Och att han GLÖMMER att det är ÄL och går och lägger sig utan att säga till, somnar och tycker att "vi kan väl ha sex imorgon" Det ska naturligtvis en förstående kärleksfull och sansad kvinna FÖRSTÅ och ha överseende med.

Jag har bara fullständigt tappat all jävla lust för att hålla på med en här skiten.

Ursäkta. Men plötsligt minns jag att det fanimig var jävligt frutrerande med dessa satans ÄL-stickor och att veta att man måste och att det inte sär självklart att han kan bara för det-eller ens vill. Att både försöka ta hand om sitt sköra sexliv och bygga upp något bra igen-samtidigt som man längtar efter barn och tiden rinner ifrån en, det är faktiskt en jäligt dålig kombination.

Och jag hade-vi hade, faktiskt-sagt att de här två månaderna innan ivf nr 2, skulle vi påminna oss om att vi ju faktiskt kan försöka själva också. Det började rätt bra inför den här gången, med både ömhet och allt. Men sedan sket det sig. Big time.

Jag HATAR det här! Jag önskar bara att jag egentligen inte alls längtade efter fler barn. Fan vad enkelt det hade varit då.

Ursäkta det totala utbrottet och trådens värsta EGO hittills genom tiderna.

Nej. Men jag har städat bilen. Den är JÄVLIGT ren nu.

Tinga, Ja, det är det som är Gränsen. Jag brukar vanligtvis röja ur i mina själsliga vrår ganska rejält och omgående, men det här har ju pågått i många år vid det här laget och medan man håller på så undviker man väl helst att bryta ihop. Men nu bröt det utan att jag kunde göra något för att hindra det.
Och jag vet att det inte är farligt-kanske tvärtom livsnödvändigt, men roligt är det inte.
Och just när det händer känns det inte som om man någonsin kommer att bli glad mer.

Skratta du, det är helt OK med mig...
Jag vill påstå att vi levde och bara tog det piano med alltihop alldeles för länge. "det blir när det blir" var vårt mantra länge. Jag tog inte till stickorna förrän jag började fundera på om jag inte hade nån koll alls på min kropp eller vad det var frågan om.
Så dags i livet var jag redan på väg att bli rätt gammal. Jag ldsnade på stickhelvetesprocedurerna rätt snabbt, men visste ju då att det var väldigt oregelbundet. Däremot visste jag inte att det fanns hjälp att få. Jag trodde verkligen att hade man ett barn redan så fick man inte göra något för att få fler via vården. Alltså ringde jag ingen förrän de i andra bebistråden här tjatat hål i huvet på mig. Sedfan rullade ju inseminarier och hela faderullan igång snabbbt som satan bara för att det ju nu är bråttom som fan enligt mina värden.

Däremot har vi mellan inseminarier och ivf:er och allt vad det nu varit skitit helt i vad vi borde och inte borde i sängen. Jag har inte haft några stickor och dessutom måste jag säga att jag faktiskt nästan glömde bort att vi ju inte är stympade elelr så, trots att min eda öppna äggledare ger oss dåliga odds ihop med min ålder och allt. Så det har inte varit någon ÄL-jakt på det viset på länge.
Men nu känns det som att allt bara kom ikapp mig och lades ihop i en stor jävla hög.

Och längtat har jag ju gjort, hela tiden. Alla åren. Från att jag bara sa till folk" jo det hade varit roligt med fler barn bara vi bodde lite större" till att man numera skulle kunna slå ner folk som pratar om att slappna av. Så det blir många år av längtan. Särskilt när jag redan när sonen var i magen, visste att jag ville ha mer än ett barn. Nu är han nio, snart tio år. Det är mycket längtan som ryms i dem. Och så frustrerande lite av möjlighet att välja och bestämma själv.

Då skulle du hört mig inatt. Tur för sambon att han redan är snaggad och inte har några flätor...

Herregud.

Här tänkte jag imorse att jag idag skulle hålla mig undan, och inte vräka ur mig om mig och min sambo och vårt sexliv och vad som helst i tråden utan återkomma när allt var lite bättre.

Jo tjena. Tur att man håller så låg profil, tar så lite plats och inte hänger ut sin familj på nätet hur som helst...

Jaja. Whatever...

Hattis, jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att detta bara är något med slemhinnorna eller något annat helt ofarligt!