Men hur fasen SKRIVER jag egentligen! 
Jaja...det är väl åldern eller nå´t
Parnassia, herregud, det där kunde jag skrivit själv, minus dina döttrar då.
Jag är ju arbetslös sedan så långt tillbaka nu att jag strax bir utförsäkrad. Och inte har jag ens bryttmig så himla mycket som samvetet skriker att jag borde-eftersom jag lagt mitt bryende på födda och ofödda barn.
Och ALLA frågar jämt om jobb. Kanske just därför har jag tryckt ivf-grejen i halsen på rätt många för att verkligen poängtera att det finns annat i livet som kan ta upp plats.
ich det där med att vi är vad vi gör... FY vad ledsamt det känns iblnad. 
Som när man är långtidssjukskriven för depression-alltså "tärande" i nyhetstermer.
Eller arbetslös. Ja nuförtiden heter det ju att man är "i utanförskapet". Gud så upplyftande!
Jag är dessutom duktigt trött på att mina jobb som jag varit korkad nog att ta, alla och alltid-även nu med det jag trots allt utbildat mig till-är rena skitjobben med skitlöner och oftast skittider också.
Fast jag vet att jag "väl får skylla mig själv som inte läst på högskolan" (och blivit ingenjör tex 
, ) så är jag ändå hjärtligt trött på att jag alltså ska skaffa ett nytt floristjobb och få 19-20 000 i måanadslön och jobba kvällar, helger och högtider utan nämnvärd ob och så vara så jävla tacksam för att jag har ett jobb.
...fast jag inte vill ha ett utan vill vara hemma med ett barn och vara föräldraledig. Förvisso med usel f-peng, men idag åtminstone en betydligt bättre än den jag hade med sonen, då jag hade den baserad på en fucking 7-eleven lön som var 14 000 i månaden-för NATTjobb (nej jag fick ingen ob)
Men det går heller inte för mig att fundera ut ngt jag ska bli så jag tjänar feta pengar, för jag måste ändå lyssna på vad jag inombords känner att jag vill göra. Och blir det åt trädgård och sådant...ja då är det ändå låga löner.
Oj, sorry, nu blev det ett EGO-utbrott när jag egentligen skulle säga att jag förstår EXAKT din känsla och hur du mår! Ursäkta min självupptagna spya...
Hur som helst, det är verkligen som Nenne säger; amn vill knappt träffa folk till slut! Fast det ofta just är träffa folk man behöver.
Kan du inte ta med dig dina fina tjejer och komma och hälsa på mig några dagar nu när du är hemma? Det ska Piggelin göra framöver och det tycker jag du ska med!
Parnassia, vi får flytta ihop när vi blir pensionärer, och göra B&B med besöksträdgård av Casa Passion så kanske vi överlever...
Jag känner EXAKT som du.
Se Nenens svar Parnassia! Och köra skottkärra, tvätta lakan och bära hem mat, fixa grillen på våra grillaftnar och lite annat smått och gott...
..om de ens lever.Jag kommer att överleva min sambo med minst 20 år, det är jag bombsäker på. (och det är inte för att jag har planer på att mörda honom.)
Eller hur! 
Mäh!
-Gör om gör rätt, klantskallar! Omedelgenast.
Sweet, Jag måste bara säga-inte bara för ditt senaste inlägg, utan det intryck du allmänt lämnar i tråden-att du verkar vara en alldeles underbar tjej som verkligen har ett nick som passar dig på pricken. 
Jag och Piggelin satt förresten här i -vad som än så länge är Casa Passion, medan jag och Parnassia fostrar våra barn-och pratade om just hur snäv den lilla pyttiga med hårda ramen är för vad som är rätt och lagom att göra i det här landet. Alla vet vi ju hur det tycks om allt-från hur många barn man ska ha, till amning och fördelning av f-peng, till vilken TV, gräsklippare och fondtapet man gör rätt i att skaffa.
OMS, skönt att någon annan klämmer till med ett lån-inlägg iband... 
För egen del känner jag just i det här skedet av mitt liv att det snarare retar mig än pepar, att jag mycket väl vet att tur och kontakter är själva grejen-inte att man var så förbannat välplanerad och duktig när man gick ut gymnasiet och sedan flitigt pluggade med målmedvetenhet och i sitt anletes svett.
Om det vore så att alla de som tjänar mellan 30 och 40 papp i månaden verkligen hade jobbat röven av sig för att nå dit, och jag själv hade pillat navelludd och spelat vad det nu var Nenne sa, så hade jag tyckt att det var rätt åt mig att jag själv tjänar hälften även när jag har en anställning.
Nu känner jag mest att jag själv varit korkad nog att "följa hjärtat" uatn att reflektera närmare över hur kassa lönerna är på mitt område, och att andra haft antingen vett att plugga åtminstone ekonomisk linje på gymnasiet eller vad de nu gått, och /eller sedan haft både turen och kontakterna som gör att de nu faktiskt har både jobb och inkomster som är helt bortom min verklighet.
När det gäller mig själv och mitt liv så är jag uppenbart mitt i någon slags äkta 40-årskris. Det är nu man ser att en bra bit passerat och vad blev det av den delen? Vad har man åstadkommit? Vad har man byggt upp+ Vem är man? Vart ska man nu? Ska det var så här? Barn, förhållande, jobb, boende, ekonomi, kroppen, intressen...det är kanske precis så patetiskt som det ofta framställs. Men samtidigt skär det genom märg och ben och man vet att den enda som har ansvaret framöver är man själv-samtidigt sm förändringarna som sker hela tiden knappast är något man kan styra. Åtminstone inte i någon nämnvärd grad. Och inte när det kommer till det jag egentligen tycker räknas.
För egentligen har jag aldrig jagat pengar. Eller prylar. Eller brytt mig om vad andra tycker man borde och inte.
Men det är trist att se de små små tecknen-eller höra de rätt högljudda åsikterna, när man svara på Frågan. (Vad jobbar du med då?) (Jaha hur går det därnere på nya stället, har du fått något jobb än?) (Passion, är det inte på tiden att du skaffar dig ett riktigt jobb?)
Parnassia, när jag blev uppsagd från senaste anställningen, visste jag att det egentligen var skitbra, för jag trivdes inte längre och slapp därmed säga upp mig = få 40 karensdagar på A-kassan. Jag visste också att jag därmed skulle bli tvungen att komma vidare, istället för att bli kvar av dum lojalitet eller bekvämlighet.
Ändå var det hemskt att få det där brevet! Shit vilken dålig känsla i magen! Och så tänkte jag:"Jaha, förra gången jag var gravid var jag arbetslös och njöt inte alls av min föräldraledighet så som de som visste vad de skulle tillbaka till och ATT de hade ett jobb. Nu blir det-ifall jag blir gravid-lika jävla dant igen."
Om åtminstone punkten "bli gravid och få ett friskt barn" skulle kunna funka för mig, så känner jag att de andra punkterna på listan vad man vill göra/ta itu med/åstadkomma/förverkliga här i livet, dem kan jag väl ta lite efter hand.
Men inte den.
Så, där har ni ett inlägg i maratonklassen. Det enda maraton ni någonsin kommer att se mig i.
Koko, jag håller med om faran i både storleks-och kilosiffror utan längd-dito!!!
Jag-som är 13 cm kortare än du, är definitivt proportionelrigt byggd för de ärm-och benlängder som strl 34/36 har. Men 38 funkar också när man inte längre är 20-25, fast de brukar få lägga upp byxorna när man köper.
Det är också därför jag tycker BMI kan vara vettigt att ha koll på så man fattar att det finns en normalskala man kan befinna sig på under livet, utan att riskera hälsan åt endera hållet.
Med den kroppsfixering som finns i samhället, kan man behöva varje form av hjälp att hålla blicken klar över hur man egentligen ser ut, och komma ihåg att det är okej.
Åh, läs inte inlägg när du kommer hem-gå och lägg dig!
Piggelin, Tack själv! Jag blev glad av att träffa er-och det blev sambon också.
-Och ikväll ska vi dricka rosévin... 
