Oj, nu ha det kommit många inlägg sedan jag var inne och tittade senast, roligt!
Men det verkar som att många tar för givet att den sk. svartsjukan per automatik går ut över barnet/barnen ifråga från det förra förhållandet. Och det håller jag alls inte med om attt det alltid gör. Hos oss har vi en jättefin relation, och lever som en familj på tre personer varannan vecka. Vi har det jättebra tillsammans, men naturligtvis finns det även behov av ett "tvåsamt utrymme". Det jag känner ang. barn från tidigare diskuterar jag med min sambo, men ALDRIG i närheten av barnet. Att det inte får gå ut över honom är ju självklart.
Dock är det olika saker att inse det faktum att det redan finns barn i boet samt att respektera det, och det faktum att man känner sorg. Man kan känna sorg även om man accepterar en situation och gör det bästa av den. Situationen är inte svart eller vit. Naturligtvis har man ett val, om man vill stanna eller gå, men är det inte att göra det lite väl enkelt för sig? För finns det ett val om man verkligen, verkligen älskar? Man går inte eller hur, även om, för att uttrycka sig med en oerhört sliten klischa, "hjärtat ibland blöder"? (Själv hade jag inte en aning om vad det ville säga att leva med en man med barn, jag tänkte ens i de termerna när vi inledde förhållandet, och sedan var kärleken redan där. Stor och obetvinglig.)
Att älska den andres barn som sina egna är jättefint och jag önskar att jag kunde ge min sambo det, men en så fin människa är jag inte. Jag tycker VERKLIGT mycket om krabaten och kunde inte fått en finare "styvson". Men någon moderskärlek i ordets rätta bemärkelse känner jag inte, och jag tror inte att han har motsvarande känslor för mig heller. Men han har också redan en mamma, det är inte en lucka jag behöver fylla. Att inbilla sig att en 27-åring ska komma in i ett förhållande och börja älska en 14-åring som sin egen son är kanske lite väl naivt. Jag ser inte heller barn som en självklarhet i mitt liv vilket gör att man påläggs ett ansvar/hänsynstagande man inte ens visste om man ville ta med ett eget biologiskt barn. Men, ja, jag sörjer att om vi bestämmer oss för att skaffa barn; att vi inte kan dela den upplevelsen för första gången tillsammans. (Därmed inte sagt att man önskar att barnet från förra förhållandet inte fanns: det är en komplex situation!)
Oj, nu blir det här långt, men sista stycket ;) : Att jämföra att få barn med att äta kanelbullar, tja.... Men när man som i dagens samhälle ständigt matas med det faktumet att "få barn är det största som kan hända en", "det förändrade allt" osv. så ligger det lätt till hands, om man tänker lite, att fortsätta meningarna med att det här jättestora och omvälvande inte hände oss utan med dem... Egoistiskt, ja kanske. Ofint, ja. Mänskligt; definitivt.
Ha det fint alla! =)
*förvirrad*