Vad tycker ni om hur han gör??

Don't like! Finns ingen anledning att undergräva förtroende och visa sig "självständig" på det barnsliga och provocerande viset... lite "maktmissbruk i mina ögon... Eftersom det inte hjällper att prata så: Gör likadant Du med... så får du/han se vad han gillar det?!?!?!?

Jag har inget behov av att kontrollera min m2b. Han försvinner också iväg på kortare eller längre turer utan att säga var han ska. Blir han borta länge eller att jag undrar vart han tar vägen ringer jag och frågar. Oftast bryr jag mig inte dock. Han har ju rätt till sitt liv han med. Han vet kanske inte alltid ens vad som ska hända. Vet gånger han gått upp och handlat tiden har gått, jag ringer  upp och frågar vart han tagit vägen. "Jag träffade en kompis så vi tog en fika" eller något.

Själv åker jag också iväg ibland utan att säga var. Även om det inte är lika ofta brukar oftast säga vem jag ska träffa. Men ibland känner jag bara för att åka iväg en sväng och vara för mig själv.

Mår du dåligt av det ska du så klart ta upp det. Det är inget sätt att bete sig på om han får dig att må dåligt.

mittid: Killar är inte som tjejer dom gör väldigt ofta saker utan att koppla in hjärnan. Vissa saker som vi ser som självklara ser inte dom och tvärt om, vissa saker dom ser som självklara ser inte vi. Det bästa är att lära sig sin partners tankemönster. Det tar tid men ökar förståelsen för varandra.

TS har ju sagt att han periodvis blir bättre så det behöver inte alls ha med själviskhet att göra det kanske bara är tanklöshet.

Jag har försökt säga "vad skulle du säga om jag gjorde likadant och försvann utan att säga vart?" - för att få han att fatta liksom. Men jag vill heller inte själv spela på svartsjuka.

Vill gärna höra vad fler av er tycker att jag ska göra?

Testa och ring honom om du undrar vad han gör

Hoppas det löser sig, meningen är ju att ni båda ska må bra.

/kram

Eriane>> Ja jag försöker också tänka att det bara är otänkthet. Men vi har 2 barn och ja jag tycker nog att han borde kunna tänka sig för mer. Jag vill inte hålla på och fråga han vart han varit, vilket jag heller inte brukar göra. Men det är inte bara min "svartsjuka" eller vad man ska kalla det som stör mig utan även tex att det ska hända honom nått. Om han är borta utan att jag vet vart i flera timmar hur vet jag att han inte krockat med en älg eller ligger skadad i skogen om han farit ut för att hugga ved utan att säga det?

Fick ett sms nu att han är hemma på 10 min.......halv åtta en lördagkväll när vi borde ha varit klara  med maten redan då vi brukar äta sen barnen gått och lagt sig på helgen och han vet hur viktigt den stunden är för mig.......just nu är jag itne glad kan jag erkänna.....så konfrontera eller inte?!

Sorry, men för mig handlar det inte om kontroll, svartsjuka, dålig självkänsla, okunskap om tankemönster eller kompetens, utan om respekt!!!! Man skapar med sitt beteende en bra fungerande, kärleksfull relation där båda mår bra eller så skapar men med sin nonchalans och sitt behov av frihetskänsla eller vad f....n det nu är, ett dåligt/skit -förhållande där den andre mår dåligt........................ och det heeelt i onödan, (kanske) .... i stället för att "ta hand om "sina obearbetade" behov av självhävdelse!

I vår värld, min och min sambos, handlar det mer om respekt för varandras tid än kontrollbehov.
Jag vill veta när folk i huset kommer hem ifall jag ska lägga möda på matlagning. Kommer ingen kan jag fasen lika gärna käka gröt.
Drar min smabo iväg på något så påverkar det ju vad jag kan göra med MIN dag också, nu när vi har barn framförallt. Att fråga är det OK, innebär inte att behöva be om lov utan att man kollar av ifall den andre har planer som påverkas av mina val.
Och ett visst mått av kompromisser-ofta ett rätt stort-ingår i att leva med en annan människa.
 
Jag vill heller inte behöva oroa mig vare sig för att sonen blivit överkörd när han är ute och cyklar eller att sambon somnat vid ratten. De ska heller inte behöva undra vart jag tagit vägen.
Det är därför man skriver en lapp eller skickar ett sms. Min son är bra mycket tryggare hemma ensam om det ligger en lapp "är på promenad, kommer snart/mamma". Jag tycker det är väldigt fint och väluppfortsat och omtänksamt ifall han själv hör av sig så jag vet när tider ändras och inte bara försvinner. Blir min sambo sen hem från jobbet uppskattar jag om han ringer hem så jag slipper undra. Särskilt med det snökaos vi hade i vinter.

Att man sedan ibland prioriterar och värderar tiden och olika stunder olika högt, det är ännu en sak och något man knappast bara behöver prata om en gång.
Jag kan höra min sambo "jag diskar väl för fan när JAG vill" ja fast det gör mig ledsen att du inte vill göra det medan jag nattar sonen så vi sedan kan få sätta oss tillsammans och ha lite gemensam tid i vardagen...

Men du kan ju inte göra så mycket annat än berätta vad du vill ha ut av din dag och ert förhållande, vad som gör dg rädd, glad orolig och så vidare.

Håller med 

Precis, respekt det är det det betyder för mig också. Blir han sen hem från jobbet däremot så brukar han sms:a för jag brukar ha maten klar när han kommer hem (är mammaledig).

Om jag aldrig tagit upp problemet skulle jag kunna tänka att detär för att han inte tror att det har nån betydelse men eftersom jag sagt vid mer än ett tillfälle så tycker jag det ä respektlöst.

Jag håller med vad de andra i tråden skriver, det handlar om respekt, inte bara gentemot dig utan också gentemot era barn. 

Om du bara drar iväg utan att säga något och han gör detsamma skulle ju faktiskt era barn kunna bli ensamma hemma plötsligt utan att veta var deras föräldrar finns! Han tvingar dig att ta mer ansvar än vad han gör eftersom han beter sig som en tonåting och inte som en vuxen man.

Nej, du får allt be honom att ta sitt ansvar i familjen. Det är ju så himla enkelt att säga vart man ska och ungefär hur länge. Vanligt hyfs. Du kan påpeka att om han beter sig på det viset så kommer era barn att göra det också. Jag tror inte att han kommer att uppskatta att inte ha en aning om var barnen håller hus eller när de kommer hem.

Du behöver inte bli arg på honom, utan försök få honom att förstå att en familj inte fungerar så. Du vill ju inte hindra honom från att göra saker så han behöver ju inte bekymra sig om det. Du och era barn förtjänar respekt.