Vad tycker ni om hur han gör??

Jag skulle aldrig acceptera ett sånt beteende som TS beskriver eller som en del andra här i tråden berättar om. Det handlar om respekt och om vad man prioriterar i livet. Har man familj så är det den som ska vara nr 1, inte kompisar eller annat. Vi har inga barn men vi beteer oss inte så mot varandra ändå. Det handlar inte om kontroll eller svartsjuka eller så utan om respekt och prioriteringar. Vi sätter varandra först och ser oss som ett team. Om han eller jag vill träffa kompisar och vi inte har annat planerat så frågar vi INTE varandra "om lov" men vi berättar ALLTID vad som står på våra "scheman", tex "på lördag ska jag träffa Lotta och gå på stan, vi ska nog ses typ vid 10 och går på stan till 5 kanske"....Information bara, så att vi tillsammans kan planera och se till att få den tid som vi båda vill ha tillsammans. Vi vill båda ha tid tillsammans och då är det bra att få veta vad den andre ska göra och när och med vem så vi kan planera resten av tiden för att göra saker tillsammans. Att vilja veta VEM den andre träffar är inte svartsjuka utan information för att man respekterar varandra, anser  jag. Varför skulle man inte berätta VEM man umgås med? Varför skulle det vara hemligt??? Och i vissa fall handlar det ju också om praktiska saker som tex om jag ska låna en tröja av min kompis Lotta och min sambo ska träffa Lottas man så kanske han kan ta med tröjan jag ska låna av Lotta.....och om min sambo ska träffa killen från ett par vi känner så kanske jag då kan umgås med hans tjej eller liknande. Vi lever ju TILLSAMMANS inte sida vid sida.

Klart man inte måste rapportera allt man gör till varandra men att försvinna iväg titt som tätt i timmar utan att säga till eller planeria ihop, framförallt när man har barn, tycker jag är respektlöst, och taskigt mot dig TS som då får ställa dina egna behov åt sidan för att vänta på att han kommer hem någon gång.
Tar han någonsin med sig barnen på sina "turer" eller är det så att du alltid får ta ungarna själv när han sticker?

Sätt dig ned med honom, vid "neutral" tidpunkt och inled med "när du gör såhär så känner jag såhär..."

Jag hade aldrig klarat av ett sådant betende.
Jag är så van vid att vi pratar om allt, kollar med varandra och planerar/bestämmer ihop. Det betyder absolut inte att vi inte har egen tid. Det handlar om kommunikation.

Ser att min tråd fått liv igen

KatjaB> Det händer att han tar den äldre med sig, men oftast är jag hemma med dem. Men det är inte det som är det stora problemet. Jag är mammaledig nu och jag förstår att han vill hinna med saker på kvällar och helger när han är ledig. Jag stör mig sällan på att han är borta utan bara på att han inte säger vart han far och ffa hur LÄNGE....Har iaf inte blivit någon konfrontation än....

Jag måste säga att jag är förstummad. Min man och jag berättar alltid vart vi ska. Hur kan man bara ge sig av? Det handlar inte huruvida jag skulle bli ledsen om han inte sa vart han skulle, utan det rör sig om vanligt hyfs och att livets praktikaliteter fungerar. 

Har ni dessutom barn ihop så finner jag det än mer märkligt faktiskt. Är du alltid hemma och tar allt ansvar så är det dags för dig att skaffa aktiviteter utanför hemmet. Då tvingas han ta mer ansvar och ändra sitt beteende, Det låter som om han tar för givet att du alltid håller ställningarna. Det låter nästan lite som tonårsrevolt också. Tycker han att du styr för mycket?

Jag har inget behöv av att veta exakt vad min kärlek gör hela tiden men om han bara åkte iväg hemifrån sådär skulle jag bli sjukt förvånad och inte alls uppskatta det. Det handlar ju om respekt för varandra. Klart man vill kunna planera sin egen tid och sin tid tillsammans och då behöver man veta när den andre kommer tillbaka osv. Sitter du bara hemma och vöntar när han är borta? I så fall tycker jag att du måste säga ifrån! Din tid är ju också viktig! Hur länge har ni varit tillsammans?

www.maxiander.se

Jag kan erkänna att både jag och min kille varit precis sådär innan, dragit utan att säga var, hur länge och så, men med tiden har vi väl båda insett att inget gott kommer ur det egentligen. Visst är det fortfarande lite av en mardröm för mig att bli kontrollerad, men i takt med att jag "vuxit upp" så har jag insett att man snarare förnekar sig själv all kärlek genom att fortsätta att hålla på kontrollen över sitt liv på det viset. Bättre att vara generösa mot varandra genom att berätta om sina planer, även när de inte innefattar den andre.

Jag har däremot ENORMT svårt att förstå hur din blivande tänker när han bara sticker sådär när ni har barn ihop! Även om han hade sagt :"Nu sticker jag iväg till den och den, och jag vet inte när jag kommer tillbaka." varje gång, så hade jag fortfarande inte tyckt att det var OK mot dig. På det viset så tvingar han ju dig att ta över ALLT ansvar för familjen på obestämd tid. Det tycker till och med jag är att ta sig orimligt stora friheter på bekostnad av sin partner!

I vårt hem är det så normalt att säga vad man ska göra att jag har lite svårt att sätta mig in i situationen. Det handlar inte om kontroll utan att man säger "jag går ut med soporna bara" eller jag sticker o handlar, ska du ha nåt" eller vad det nu kan vara. Jag tror inte någon av oss någonsin känt sig kontrollerad eller så av det, utan det är bara så vi gör.

Bride in the city, Maxiander>> V har varit tillsammans i snart fem år, vi valde att skaffa barn tidigt, så sen vi flyttade in i vårt gemensamma hus har jag varit barnledig borsett från 6 månader mellan barnen. Det är absolut så att jag tar det största ansvaret för barnen, men DET har iaf blivit mkt bättre när 1an blivit större och lättare kan hänga med på hans aktiviteter. Han har även varit mkt bättre på att ta hand om lillebror som är 8 månader.

Jag tror absolut att det är så att han tagit för givet att jag ska hålla ställningarna (och det är inte bara hans fel). Jag har tidigare haft ett STORT tidskrävande fritidsintresse som jag mer eller mindre slutat med så sen vi fick barnen har jag inte haft så mkt andra saker att åka iväg på där jag inte kan ta dom med. Sen några månader tillbaka har jag dock börjat träna på gym 2-3 ggr/vecka och är då borta 2-3 timmar. Det har varit jättebra för oss båda, för mig att få komma bort från barnen och för han att  känna att det går bra att ta hand om barnen.

Så ser jag över en längre tid så har det blivit lite bättre nu, han tar åtminstone med i sin planering att jag ska iväg också.

Jag tror inte att han tycker att jag styr för mkt, snarare är det nog så att han "tar chansen" ätt göra som han vill för att jag nog är för dålig på att ställa krav.