Inlägg från: passionsblomman |Visa alla inlägg
  • passionsblomman

    Livets toppar och dalar

    Snorkis, Oj vad bra du beskriver allting! Jag lever mig in väldigt i dina upplevelser här där jag sitter och läser. Det är så oändligt många olika små och stora saker som hela tiden mååste röra upp känslovågorna inom er. Det där med sängen var ju bara för hemskt! Tur att den andra killen köpte den.

    Om det en dag inte känns för privat och skitjobbigt så vore det en ära att få se bilder på lilla S också måste jag bara säga. Jag fattar ju såklart om det aldrig blir ens en tanke, men bara så att du vet att hon liksom inte är portad eller inte skulle få synas.
    Öht så fattas din förlossningsberättelse och era upplevelser verkligen.

    Återigen: det är inte någon slags uppfordrande tillrop att du ska dela med dig av det. Du berättar verkligen precis det du vill och när du vill det OM du vill.
    Men jag tänker mycket på hur allt detta egentligen kunde bli som det blev och hur det egentligen blev efter den hemska nyheten. Och bara för att allt blev så här, så är det ju ändå så att du hade en förlossning, du är också mamma och du har en massa du vet om din dotter som är bara ditt och din makes.
    Så, om vi en dag får höra mer om allt det som hände så vore jag som sagt hedrad.

  • passionsblomman

    Tack för Biscotti-receptet Tinga! Det har jag tänkt fråga efter flera ggr.

    Åh jag är så glad, för jag fick just sms från Heloise att Elise har fått komma ur respiratorn och är pigg och mycket bättre än igår. Det har varit bakslag och deppigt för dem nu i dagarna. Nu var det en jätteglad smiley.  Skönt.

    Apropå Flashback undrar jag om Porchez möjligen var ironisk om trevligheten där med tanke på det självmord som begicks mitt i en tråd medan övriga medlemmar "hetsade" på? Det var ett av ämnena i Debatt nyss på svt1.

    Hattis, skit!

  • passionsblomman

    Mugglan, Ja det är verkligen helt fruktansvärt!
    Själva företeelsen-att någon sitter på forum och säger "jag ska ta livet av mig" är ju ingalunda ny. Men detta är första gången det i Sverige verkligen genomförs -framför riggad kamera.
    Det är en väldig debatt om vems ansvar, hur man kan förhindra, hur mår de som satt och skrev saker som "tänker du göra det snnart eller? Jag ska åka och jobba nämligen" etc.

    Här är ett nyhetsklipp:
    nyheter24.se/nyheter/inrikes/472618-hangde-sig-i-direktsandning-hetsades-pa-flashback

    Det som stannade hos mig och som vi diskuterade härhemma inatt var killen som tog upp tystnaden från de som INTE hetsade.
    AAlltså samma som jag så ofta pratar om annars "Det farliga är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad" som ju Martin Luther King sa.

    Jag tror inte alls på det här med att "jamen nätet är ju bara näääätet och det som skrivs där kan man inte ta på allvar" Eller att det någon säger till en där är inte så noga eller behövs inte bemötas.
    Vi är väl riktiga människor allihop där vi sitter och skriver? Jag anser att vi har exakt samma ansvar för vad vi säger-och inte säger, när vi säger det rakt ut i hela världen så här, som om vi säger det ute på gatan. Faktiskt. Att man inte använder sitt rätta namn fråntar en inte sitt ansvar.
    Just för att det ofta blir den där distanseringen och en viss anonymitet som lokar folk att vräka ur sig hur som helst, så tycker jag att man -som vuxen inte minst-har ett ansvar i att reagera och fungera som någon slags motvikt. Bara ett enkelt"man vad SÄGER du egentligen" behövs faktiskt många gånger.

    Kan jag inte ta ansvar för det jag säger så är det bättre att vara tyst och bara för att vi har yttrandefrihet så innebär det inte att vi inte har skyldigheter och ansvar också.
    Och frågan om han hade gjort det ändå, på nogot annat vis, någon annan gång, är inte ens relevant. För den verkliga frågan man bör ställa sig om man satt där och läste är"Gjorde jag något för att hindra den här killen? Hjälpte jag honom? Försökte jag?"
    Eller tillät jag mig själv att bara vara en åskådare?
    För att inte tala om dem som faktiskt uppmanade honom att göra det...

  • passionsblomman

    Snaily, ja det finns verkligen en gräns för det! Det är faktiskt farligt  för riktigt små barn att tas ut i stark kyla. Jag har för mig att 15 grader är någostans vid smärtgränsen faktiskt. När de är riktigt nya alltså.
    Å andra sidan så brukar de flesta inte ha så mycket kraft till så värst långa barnvagnspass i början, så det ger sig nog. Men i minus 30 ska du definitivt inte ta ut småbarn alls.

    Hem från BB behöver du ingen overall. Som du säger-på med värmen i bilen och kör den varm en stund och för vår del hade vi en fleecedress med fötter och luva utanpå de andra kläderna. Ovanpå och i botten på babyskyddet filtar. Det var svinkallt i februari när vi åkte hem.

  • passionsblomman

    Hallå, jag behöver lite hjälp!

    ...av någon av er somIVF:at med långa metoden.

    Jag sprayar ju, och nu kom lägligt nog blödningen-precis så jag inte kan få svar av kliniken på vad jag nu kom på att jag inte minns. Nämligen: ska jag minska ner spraytillfällena till 1g/dag nu eller först när jag börjar med sprutorna?

    Varför minns jag inte allt det här!?! Jag känner mig som ett spån!

  • passionsblomman

    Nej, det måste vara vid sprutstarten man går ner i spraydos....tycker jag mig förstå av vad jag kan hitta att läsa via Google. Nu gör jag så, och kanske kan jag få tag på CvL imorgon och fråga också.

  • passionsblomman

     


    porchez skrev 2010-10-15 16:34:23 följande:
    Hej! JAg har inte läst nånting, så det här kanske hamnar helt fel. Men självklart så menar jag betydligt OTREVLIGARE forum!!! Finns ju inga trevligare än ni tjejer heller, ett o trillar bort och blir så fel. Hoppas ingen tog illa upp.. Nu är det FREEEDAAAG!!!!!! Jag har suttit två timmar hos frisören och är härligt blond igen! Lite tråkigt bara att sätta upp håret direkt när man kommer hem efter ha blivit nystylad, men nu är det gymmet som kallar och jag ska testa mina nya spinningskor, spännande! ;)

    Porchez, ja tänk att ett litet o kan ändra allt!
    Jag trodde nog att det var typ så du egentligen menade. Hihi!

    Parnassia, men vad dåååå för jobb nu då? Klart de vill ha dig! Frågan är väl istället om de är värda dig?

  • passionsblomman

    Snorkis, åh vad skönt att du tog min fråga på ett bra sätt och inte tyckte jag var påflugen! Jag har verkligen inga förväntningar eller fordringar öht på dig, så det var skönt att du inte kände det så. Och jag förstår precis vad du menar.

  • passionsblomman

    NU mina vänner är jag i spraypåverkat tillstånd och så här på tionde dagen precis så sårbar och trasig som jag uppenbart blir av den här hormonstormen.
    Jag har rykt ihop mesd sambon på exakt samam vis som förra gången-med "jag känner mig så ensam i det här" och skrikit så halsen värker och gråtit så ansiktet är helt ömt och svullet.

    Och han tycker att allt är precis lika orättvist som alltid. "För han JOBBAR ju för att vi ska ha råd med det här (alltså ska jag förså hur oändligt mycket han bryr sig) och min smärta kan väl inte HAN göra något åt"

    Och så gör allt bara ont och man undrar varför man utsätter sig för det här öht.

    Fast att för mig vore en liten fråga "hur är det med ryggen idag" eller ett litet erbjudande om att massera den onda ryggen med lite liniment, liksom hela skillnaden.
    Jag fattar inte att det ska varas så jävla svårt att få fram VAD det är man saknar/behöver/längtar efter utan att allt bara blir ett stort gräl.
    Jag säger ju ""jag behöver dig" Inte "Du är värdelös" Varför hör han inte det?

    Och tro mig, jag vet hur mycket av hans kärlek som ligger i det där klassiska"Jag jobbar för min familj-alltså bryr jag mig om min familj mest av allt i världen" men till och med en som valt en sådan man behöver lite verbal och fysisk kontakt ibland. 

    Sorry, där kom en depp-spya så här på fredagskvällen.

Svar på tråden Livets toppar och dalar