Livets toppar och dalar
Antagligen för att jag inte säger det pyttigt., litet viskande och ynkligt utan mer roooopar det för att jag håller på att bli desperat. Och då tror han att jag är arg.
Vilket jag också blir, när jag förklarar och han inte fattar. Fast så arg som jag blir är egentligen bara så ledsen som jag egentligen är. Fast mitt ledsna kommer sällan först. Utan först kommer en reaktion på något vardagligt-som att ingen hjälper till att packa, tvätta och fixa när vi ska resa, eller städa när vi ska ha besök, Eller som nu -att han hörs stå och planera in saker på sin lediga dag-när han borde veta att vi ska till kliniken då etc. Sådant där som får mig att känna mig som att jag får rodda allt själv eller måste komma ihåg allt själv eller att hela vägen fram till IVF:ens ÄP bara är min och hans enda besvär är mitt humör.
Och han är så rädd för humörsvängningshumöret att han håller sig undan -tycker jag- vilket sårar mig och då BLIR jag på otroligt sårat/besviket/ensamt humör och allt han inte vill ska hända-och inte jag heller- händer.
Och så tror han alltid att jag är i hans huvud och vär förstår att han visst tänker på allt det här jättemycket. men nä, det vet jag inte om han aldrig säger något. Detta att tiga sig igenom decennierna är ett familjedrag, så det är inte nytt för IVF-helvetet, men i det så blir jag mycket mer sårbar än annars, och klarar inte hans oförmåga att visa små teckan på ömhet, omtanke och närhet.
Jag vill kunna få lite extra värme utan att be om det alls någon enda gång. Och om jag behöver be om det borde även han kunna läsa mellan raderna ibland, så att inte jag först måste vara jordens mest diplomatiska bönare för att han inte ska gå över till att istället bli Den Anklagade.