Livets toppar och dalar
passionsblomman skrev 2010-09-03 13:11:19 följande:
För det första så har jag sedan dess velat förklara att jag själv inte ens satte min kommentar i relation till ätandet öht.Utan bara till att man inte riktigt kan fatta hur det går att rädda livet på så små bebisar, som egentligen ska vara kvar i magen i tre MÅNADER till.Dina pojkar är de första barn jag träffat som är födda så mycket för tidigt (som jag vet om då) och jag är helt tagen av hur jättefina de är på alla sätt.Iallafall, den insikten om det fantastiska i deras historia, och er tacksamhet och glädje över dem, försvinner ju inte för att mathelvetet är en verklighet-det också. Och mathelvetet kan inte hanteras bara genom att ni "ju ska vra glada ett de iallafall inte är utvecklingsstörda" eller "ni har ju åtminstone barn" eller vad som helst för andra varianter.
Det enda som hjälper i mathelvetet är ju att de börjar äta, och fram till dess måste nu ju få känna allt ni känner och få stöd där ni är och precis med hur ni mår.Och att som du sa, få ösa förbehållslöst så man får UT en del av allt man har i den där slaskhinken som Mugglan beskrev. Det räddar nog livet på en ibland. Så man inte dör drunkningsdöden i skitvatten menar jag.
passionsblomman skrev 2010-09-03 13:11:19 följande:
För det första så har jag sedan dess velat förklara att jag själv inte ens satte min kommentar i relation till ätandet öht.Utan bara till att man inte riktigt kan fatta hur det går att rädda livet på så små bebisar, som egentligen ska vara kvar i magen i tre MÅNADER till.Dina pojkar är de första barn jag träffat som är födda så mycket för tidigt (som jag vet om då) och jag är helt tagen av hur jättefina de är på alla sätt.Iallafall, den insikten om det fantastiska i deras historia, och er tacksamhet och glädje över dem, försvinner ju inte för att mathelvetet är en verklighet-det också. Och mathelvetet kan inte hanteras bara genom att ni "ju ska vra glada ett de iallafall inte är utvecklingsstörda" eller "ni har ju åtminstone barn" eller vad som helst för andra varianter.
Det enda som hjälper i mathelvetet är ju att de börjar äta, och fram till dess måste nu ju få känna allt ni känner och få stöd där ni är och precis med hur ni mår.Och att som du sa, få ösa förbehållslöst så man får UT en del av allt man har i den där slaskhinken som Mugglan beskrev. Det räddar nog livet på en ibland. Så man inte dör drunkningsdöden i skitvatten menar jag.
Anledningen till att jag sade det där om att det inte räcker med att de är fina "i största allmänhet" när man är nere i en matsvacka är för att många säger till oss, som något slags tröst just det att de är så fina och att vi ska vara glada för det. Du träffar verkligen huvudet på spiken i det du skriver sen, om att mathelvetet inte kan hanteras bara genom att glädja sig åt att det andra är normalt.
Och din sista kommentar är bara bäst; fy fan för att dö drunkningsdöden i skitvatten.
PB - du är verkligen min idol när det kommer till att uttrycka sig fantastiskt!
muggles skrev 2010-09-03 13:17:07 följande:
Som ni pratade om tidigare är det ju svårt att sörja något som inte är avslutat, som du som fortfarande försöker bli gravid. Det kan ju hända att du blir det, men det vet man inte, så man vet liksom inte om man ska sörja eller fortsätta hoppas. För min del handlar det ju om att jag inte vet hur länge vi ska vara i den här sitsen. Hade man haft ett svar hade det ju varit mycket lättare att sörja och sen gå vidare. Sen är det klart att det fortsatt skulle vara jobbigt även om man hade ett datum, för man skulle ju ändå vara begränsad här och nu, men då hade man iallafall vetat hur länge till man behöver vara stark.
Jag kanske ska berätta lite om hur det gick på besöket hos doktorn också? 
Det överhängande hotet om knapp är borta , åtminstone så länge Piff äter så pass som han gör nu! (Visst har vi redan korkat upp champagnen? 
) Det är ju på intet sätt faran över för alltid, men just nu är det ändå ett OK läge. Piff hade gått upp ett par hekto på tre veckor, så nu pekade vågen äntligen åt rätt håll, även utan sondmatning. Vi har fått en uppföljningstid om tre månader, så ingen kontrollvägning under tiden, vilket också känns som ett gott tecken. 
Jag grät som en tok på mötet, när jag förstod att det absolut inte var tal om någon knapp nu, och nu känns det skönt att det är helg snart, så att jag kan få gå hem och smälta det här beskedet i lugn och ro.
Återigen; tack och lov att vi slapp knapp, vilket nog var närmare än vi trodde.