Det är ju inte enligt svensk tradition att brudens far överlämnar bruden till brudgummen vid altaret men hur kommer ni göra, eller har gjort?
Jag känner mig tvistad.. Å ena sidan skulle det kännas fantastiskt romantiskt att gå brevid mannen man älskar längs gången mot altaret. Å andra sidan är det säkerligen ärofyllt för brudens far.. Jag tror iallafall att min farsa skulle uppskatta om jag frågade om detta.
Hur har ni gjort?
För att besvara ursprungsfrågan, vet inte riktigt själv hur vi ska göra. Tycker att båda sätten är väldigt romantiska.
Dels tror jag att det skulle kunna vara otroligt skönt och lugnande att kunna stödja mig på min fästman när vi promenerar längs altargången.
Det som känns skönt och lugnande med att "överlämmnas" är förhoppningsvis den ögonkontakt man får med sin blivande! Plus att jag får något att fästa blicken på!!!!
Jag tror kanske att man går miste om en av de största ögonblicken om man blir överlämnad av sin far. Det finns en annan tråd där de som redan gift sig beskriver det bästa (och sämsta) med deras bröllop. I stort sett alla skrev där att det bästa var när de hand i hand med sin blivande gick upp för gången.
För mig känns det VÄLDIGT främmande att traska in med pappa. Har inte bott ens i samma stad som päronen på ganska många år nu, försörjer mig själv och gör mina egna livsval utan att fråga dem om råd. Så nej, pappa (och mamma) får nog glatt sitta i kyrkbänken som alla andra. 
Vill man att ens föräldrar ska vara extra delaktiga (förutom de "obligatoriska" talen på middagen) kan man ju be dem läsa upp något bibelstycke i kyrkan eller så. Jag har i.ofrs. aldrig varit på ett bröllop där någon förälder skulle ha gjort annat än suttit och snyftat i kyrkbänken, men allt är väl möjligt
Hm.. förstår inte varför texten vart grå :)
Jag kommer nog fråga min far om han vill följa mig fram till altaret. men jag funderar även på att ha min blivande svärfar på min andra sida. Då har jag både mitt gamla och mitt nya liv med mig fram till min BM som kommer stå och vänta vid altaret. Tror både min far och min blivande svärfar kommer känna sig ärade att få denna uppgift.
Jag vill absolut inta att min BM ska se mig innan jag skrider fram längs altargången.
Jag vet, jag e knäpp och inte som alla andra 
Om jag t ex skulle vilja brodera svastikor på släpet till min brudklänning så skulle jag nog få upprörda reaktioner, trots att jag själv tycker att svastikor för mig symboliserar solen, inte nazism. Själva poängen med symboler och symbolik är ju att det finns en historia och association som många människor delar. Jag har lite svårt att förstå hur man anser sig själv kunna bestämma att något ska omtolkas.
