Brudens far överlämnar bruden eller ej?

 

Amen!

Om man gifter sig borgerligt kan man göra som man vill. Svenska Kyrkan tillåter oftast inte brudöverlämningar, men det är upp till den enskilde prästen att avgöra. Så visst får vi välja fritt, men väljer man en kyrklig vigsel så väljer man också att acceptera kyrkans vigselordning. Kyrkan är ju inte bara en kuliss, och vigseln där är en gudstjänst.

Min pappa ska gå in med mig för den enkla anledningen att jag VILL det :)
allt ska ju handla om det och det känns rätt för mig.

Hej på er!!

Jag gifte mig för snart 10 år sedan och då lämnade min far över mig och där fanns absolut inga invändningar mot detta från kyrkan sett.
Det e helt upp till brudparet hur dom vill göra!!

Lycka till till er alla!!

Jag vill inte gå med någon annan än min man, oavsett om det blir kyrklig eller borgerlig vigsel. För mig skulle det kännas helknäppt att gå in med pappa, trots att vi har en väldigt fin relation och trots han har varit, är, och kommer att vara en av de viktigaste männen i mitt liv så kan jag inte se hur det skulle kunna vara en fin grej att gå in med pappa istället. Han skulle antagligen inte gå med på det heller...

Antagligen har det att göra med att alla bröllop jag varit på under min uppväxt har sett ut så att brudparet gått in tillsammans och det är så jag föreställt mig det, men jag tycker också att det finns väldigt goda argument för att försöka bevara den traditionen om man ser det i ett större sammanhang. Självklart finns det symbolik i alla delar av ett bröllop, och jag försöker alltid att tänka igenom mina val och om de speglar mina värderingar, men det är alltid ett kraftfullare statement att gå emot konvention än med. Därför följer det inte lika stor diskussion med bruket av t.ex. slöja eller krona, eller varför bruden nästan alltid är finare än brudgummen, och därför så tycker jag att man skall vara medveten om vad ens val symboliserar och vara beredd att stå för det om man väljer att gå emot traditionen.

Jo men brudens mor då? Och brudgummens föräldrar?

Det finns inte ens i min fars föreställningsvärld att han ska ge bort mig, så han blir inte ledsen över att han inte får göra det. Snarare hade han trott att jag var tokig om jag frågade.

Jag tycker verkligen att det verkar så romantiskt att stå där, hand i hand och vänta på att dörrarna öppnas och man gemensamt tar nästa steg i livet.

jag velar fram och tillbaka mellan att strunta helt i tärnor och att be min bästa vän vara tärna. som det ser ut nu, så tänker jag helt enkelt att om min bm bestämmer sig för att ha en marskalk så kommer jag be henne om att vara tärna.
vi har pratat en del, hon och jag, och hon resonerar som så att om jag vill att hon ska vara tärna så är hon gärna det och om jag inte vill ha nån tärna så hjälper hon mig om jag behöver ändå. världens bästa är hon verkligen.

Att gå med far in hade på något sätt känts som det kändes när jag tillfälligt var tvungen att flytta hem igen innan jag hittade lägenhet. Jag älskar min far, men jag flyttade hemifrån för typ 15 år sedan. Ska jag komma hem igen nu så att han kan ge bort mig till mannen jag levt med de senaste 5 åren?

 

Som sagt. Vi vill gå in tillsammans eftersom detta är ett gemensamt beslut för en gemensam framtid. Det är han och jag. Det är VI som tar detta livssteg tillsammans. Om pappa ledde mig in skulle det mer vara "Här kommer jag, din lilla prinsessa, till dig min älskade" - vilket känns fel eftersom jag kommit till honom för länge sedan. Inte är jag mer prinsessa än han är prins förövrigt.

 

Att gå med pappa in för att symbolisera att jag går från mitt gamla liv till mitt nya blir också konstigt. Om jag bott hemma hos mamma och pappa fram till bröllopet hade det varit mer naturligt, men samtidigt kan man undra varför inte brudgummen samtidigt ska visa att han går från det gamla till det nya?

Jag gick in tillsammans med min man. Det var superromantisk, så'n himla härlig känsla; "vi gör det här tillsammans". Allas blickar på oss som ett par, en enhet, var också härlig, samt att vi stöttade varann i denna smått nervösa stund. Ví lever ihop sedan tio år tillbaka och är varandras största stöd i livet.
Hade känts otroligt konstigt att som vuxen kvinna gå in med pappa (eller mamma). Varför blanda in dem i det som egentligen handlar om mig och min man?
De fick däremot äran att sitta längst fram, nära oss, sitta vid honnörsbordet vid middagen och var med på festen.

Konstigt nog har det inte kommit så många svar på den frågan ännu, men eftersom jag har hängt på det här forumet länge så kan jag ge en kort sammanfattning.

1. För att jag VILL, det är MIN dag. (Det svaret har du redan fått.)
2. Jag vill inte att min man ska se mig förrän jag kommer skridande fram mot altaret.
3. Jag har en så otroligt fin relation till min far.
4. Jag trodde att man alltid gjorde så.

Sedan om man frågar varför man bortser från symbolik osv så kommer svaret att det inte gäller längre, det var längesedan, det händer inte i Sverige (vilket det gör, en mycket stor grupp ungdomar med utländsk bakgrund gifts bort mot sin vilja i Sverige också) eller att man tänker kämpa för att förändra innebörden i symboliken.