I vått & torrt, genom allt & inget -tillsammans
Fru Sy-dra ur kontakten och meddela de som måste lugnas att DU ringer om det är något. Jag har haft långa perioder då jag inte orkat telefonpassning. Det har man rätt att välja.
Allmänt;
Det här med att man ska "stråla och må bättre än någonsin", det tror jag faktiskt är ens egna fantasibilder av det man sett så mycket fram emot-att bära sitt barn.
För faktum är att HUR många som än beklagat sig över illamående, foglossning, sömnlöshet, hemmorjder, halsbränna, ömma revben och trötthet, järnvärden osv, så fattar man faktiskt inte det innan man upplever det själv.
Man har målat upp en bild av en madonnalik modersgestalt med underbar mage och pysslande och boande, en kärleksfull , stolt och lite gulligt orolig make, smått avundsjuka vänninor, längtansfulla och stolta far och morföräldrar och så tänker man lite-obs lite-på det läskiga och ofattbara med förlossning och skjuter raskt detta åt sidan till förmån för söta minikläder och vaggor.
Att vara less, uttråkad, ha ont, känna sig ful, inte vilja ha beröring, inte orka nånting alls-allra minst boa och andra sådana missklädsamma känslor, passar inte alls in i ens dröm om att bära sitt barn närmast sitt hjärta.
Och nöjda är vi aldrig. För talar andra kvinnor om hur bra de mår så har "ALLA andra drömgraviditeter och allt är så orättvist" och talar de om sina krämpor och hur de verkligen haft det så "drar ALLA bara skräckhistorier och hur fan kan de med det?"
Sanningen är ju, att det mest påfrestande "naturliga" en kvinna kan genomgå är ju naturligtvis att vara grvid och föda barn. Det är juingen liten sak precis.
Och jag är inte alls så säker på att det egentligen passar vidare väl ihop med våra övriga ideal om ett innehållsrikt kvinnoliv, med allt annat man ska underhålla, prestera och åstadkomma för att räknas som en som lever ett riktigt och självförverkligande, fullvärdigt liv.
