passionsblomman skrev 2010-10-08 13:54:20 följande:
Flamman, jag förstår visst att det är ett stort steg. En del av din makes spärrar kan jag känna igen från när jag var deprimerad. Man krymper och ens värld med. Första ggn jag åkte ensam med min son till stan var en helt sanslöst stor grej för mig-och jag var fullständigt slut efteråt.Jag tror det är jättebra ju fler sådan där saker maken tar sig för.Jag menar, du gör ju ett jättejobb i allt som du stöttar med-och han behöver ju det stödet också. Men han behöver bli mer självständig OCKSÅ, och jag är säker på att det kommer att gynna er relation på tusen sätt. För i så mycket är han liksom lite underlägsen dig nu, och det gör knappast hans självkänsla och humörsvängningar bättre.Jag själv känner igen mig i att jag blir väldigt explosiv och lättirriterad när jag känner mig kass och inte klarar saker.Alltså är det SÅ superbra att han gör en sådan här sak på egen hand! HEJJA!-Finns det inget medr du kan skicka iväg honom på?
Precis Blomman, JAG vet allt det där och försöker verkligen pusha honom. Men han blir så arg och säger att "kan du inte ens göra det för mig", t ex ringa det där samtalet eller vad det nu är. Jovisst kan jag det, men det hjälper ju inte honom i längden och det förstår han inte. Så jag får liksom arrangera såna situationer där jag verkligen inte KAN hjälpa honom utan det krävs att han PERSONLIGEN gör vissa grejer, UTAN mig.
Ju fler såna grejer och situationer desto bättre. Jag vet att hans humörsvängningar delvis beror på frustrationen över att inte vara självständig, här i Sverige alltså. Och som du skriver, när han har en downperiod så blir hans värld så liten, han stänger in sig här hemma och vill inte träffa folk. Att gå på affären blir fruktansvärt jobbigt och ångestfyllt. Därför misstänker jag (och flera med mig) två diagnoser nu, ADHD + bipolär typ 2. Men inget är fastställt, men det är såskönt att ha börjat nysta i det.