Ville väl bara få skriva av mig lite....
Ända fram till idag har jag mest ryckt på axlarna åt att jag antagligen inte kommer få någon möhippa och varit mer bekymrad över att min kille antagligen inte heller kommer få någon svensexa.
Men idag kände jag att det börjar göra lite ont att tänka på att det faktiskt nog inte kommer bli nåt. Visst det är veckor kvar, vi gifter ju oss inte förrän i slutet på oktober, det är inte därför jag tror att det inte blir nåt. Jag kan liksom inte se att det kan bli nåt för det finns liksom ingen där som kan hippa.
Visst jag har min tärna min fantastiska tärna, blir det en hippa så är det för att hon ensam fixar en. Hon lär väl också vara enda deltagaren förutom jag själv då. Jag har bara 3 tjejkompisar, 2 känner varandra men har valt att inte umgås med varandra på grund av konflikter, och de två känner inte min tärna. De 2 som inte umgås är dessutom småbarnsföräldrar, en av dem har 3 barn varav den äldste är 6 år och hon och hennes familj är mitt uppe i en flytt. Och den andra fick sin dotter i februari....
Mina 3 kompisar bor dessutom långt ifrån varandra och snart kommer de alla bo ganska långt ifrån mig. Tjejen som är mitt uppe i flytten, flyttar från min stadsdel och ut på landet till en by ca 8 mil härifrån och då kommer hon ändå att fortsätta bo närmast.
Så kvar är min tärna...
Jag tror att jag blir ledsen för att jag inser hur ensam jag egentligen är och hur jag önskar att det var annorlunda. Funderar på vad det är som gör att jag är så kass på att ens skaffa bekanta och än mindre vänner.
Och min kille har det ju snarlikt... Vi är väl ett ganska ensamt par, vi umgås mest med varandra. Även om jag pushar på att han ska ut och umgås med de få vänner han har.
Jaja, vet inte riktigt varför jag skrev... behövde väl bara få lätta mitt hjärta lite. Vill ju inte ringa och gråta hos min tärna i just det här fallet, vill inte att hon ska behöva känna pressen att göra nåt på egen hand. Det är ju inte hennes fel att jag har så få vänner....