Med risk för att jag upprepar mig vill jag citera mig själv (min gamla blogg) angående skidåkning i allmänhet och min första och hittills enda skidlektion:
"På söndag bär det av till fjällen. En veckas samkväm och friluftsliv väntar. Och alla väntar sig att jag ska åka skidor. Inte minst jag. Jag skulle verkligen vilja lära mig – men det är något som bär emot att glida runt i liftkön som en överdimensionerad, påtänd Bambi VID MIN ÅLDER … Denna gång har jag visserligen en räddningsplanka i form av ständigt amningskrävande, tremånaders Livia – men samtidigt VILL jag ju komma över skidskräckströskeln …
För några år sedan tog jag min hittills första och enda skidlektion – i ett påsksolgassande Duved slirade jag omkring en timma i barnbacken. Av detta lärde jag mig:
Våga kräva att din kostbara skidlärare INTE är utklädd till påskkärring (!). Man lär sig inte bromsa på korrekt sätt i barnbacken. Här var det snarare så att jag fick kasta mig omkull för att inte massakrera skidskolan ”Små Snöbollarna” om och om igen. Om du till äventyrs missar att bromsa genom att kasta dig platt till marken så är det lika effektivt att styra ut där snön smält bort. På barmark kan man inte åka skidor. (OBS! Funkar bara framåt april när vårsolen gjort sitt.) INTE att svänga till höger. Bara till vänster. Vilket kan förklara vissa av mina svårigheter i övrigt. Nåväl – det som inte tar kål på en gör en starkare … Jag lärde mig också att jag visserligen åker skidor som en veritabel kratta, men det viktigaste är inte hur mycket eller lite snö man får innanför byxlinningen, utan hur stolt man är efter att ha antagit en ny utmaning ... Jag SKA lära mig åka skidor! Men kanske inte i år."