Välkomna till Tivoli Empatia!
I tidernas begynnelse hoppade vi på Barnkarusellen, men efter fyra år har vi fått uppleva det mesta i tivoliväg i den här stammistråden: berg- & dalbanor, skräcktunnlar, skrattsessioner i Lustiga Huset, spåmadamer … För att inte tala om alla timmar, veckor, månader, år vid Lyckohjulet – nit eller vinst denna gång …?
Här är oftast högt i tak – vi pratar sömn och sömnbrist, barn och barnbrist (och möjligen brister hos befintliga barn 
), ägglossning och utebliven ägglossning, jämlikhet och ojämlikheter, amning och flaskmatning, relationer, sorg, glädje, död, liv, recept på mat och recept på barnalstrande läkemedel och metoder … Ibland håller vi med varandra och ibland ryker vi ihop. Det blir som det blir. Tråden är som livet självt, helt enkelt.
Välkommen att hoppa in, i farten, i trådkarusellen som utgör tivolits nav! Presentera dig (med ålder, skostorlek, favoritchoklad, ungefärligt geografiskt läge och status i barnfabriken) när du känner dig mogen att kliva ut ur smygläsargarderoben. Många av våra stammisar är före detta smygisar … I den här tråden finns det en hittills oskriven regel som kanske skulle kunna formuleras så här: Vi bryr oss om varandra på riktigt – i glädje och sorg.
Förra tråden:
antar att det är en försvarsmekanism för att ställa in sig på det värsta. Och talar vi om tålamod så har jag inget sådant heller 
) hit och dit säger att man ska känna saker som molvärk (ehhhh ja hur bedömer man det 
), det skadra i äggstockarna eller sticka och man ska känna si och så för att lyckas. Förnuftet säger att jag inte kan känna något såhär tidigt och inte heller behöver känna något speciellt alls men men den som lever får se.
Mailat några men inte fått några säkra svar.