Välkomna till Tivoli Empatia!
tack vad skönt att höra att man inte är ensam. för jo ibland kan man känna lite dåligt samvete över att man inte självmant skulle välja att tillbringa all sin tid med sitt barn. Man älskar ju sitt barn mer än livet självt men jag tror att det även för min del är så att jag är mycket bättre mamma när jag får göra andra saker också. Att kunna utvecklas på olika plan.
Jag känner också att man är lite "onormal" som mamma som inte vill vara hemma i flera år fulltid med sina barn (särskilt när man pratar med sina tyska kollegor men även i Sverige) medan det manliga släktet aldrig ifrågasätts. Men jag tänker att även om jag älskar min man över allt annat (ja inte över Moa då förstås ) så behöver jag ju inte tillbringa 100% av min tid med honom heller, eller hur? För att hålla en relation levande behöver man input från andra håll, är jag helt övertygad om.
(Sedan inget ont om er som känner annorlunda, det här är bara mina egna känslor i sammanhanget)