Lappis, det är det där med att försöka som inte funkar så bra. Jag gör det. Försöker alltså. Men det handlar om mycket mer basala saker. Och jag ÄR glad för det jag har. Det är inte det detta handlar om. Alls faktiskt. Isåfall borde jag haft mig en fet smäll allvarligt talat. Vilket förresten isåfall gäller precis varenda en av oss i vårt relativt sett välmående och nöd-befriade liv. Folk lever med och överlever hundrafalt värre saker än någon av oss ens snuddar vid, världen över. Men det spelar ju ingen roll alls för den enskilde.
Det handlar om sorg och krisreaktion och att det ibland tippar över i depression för somliga av oss. Just det där, att jag ju ändå har så mycket annat att vara glad åt så jag borde skärpa mig, hör jag inom mig hela tiden att säkert alla andra tycker. Men det hjälper mig inte i min sorg och min vilsenhet att jag har mitt övriga liv, mer än att jag försöker hålla mig i det som formar min fasta tillvaro. Dvs sambo och son och hus.
Sambon känns heller inte alls alltid så självklar att jag har, när han inte förstår och jag tvivlar på vår framtid. Det vore ju underbart om jag vore 100% trygg i det, men som det slet på oss och som vi kämpade förra vändan...nej, jag är livrädd att det brister och allt går åt helvete. Då har jag inte bara blivit blåst på det jag drömde utan varit för oduglig för att klara att behålla det jag har. Eller kanske aldrig hade. Vad vet jag, Jag vet ju ingenting...
Hussituationen är dessutom fortfarande så pass ny i kombination med ort, arbetsmarknad och allt annat att det snarast blir en faktor "gjorde vi rätt som valde det här, vad ska vi med alla de här rummen till när där aldrig blir någon barnlek mer" och så vinglar även det benet på den där pallen som någon pratade om.
Det jag känner händer för mig nu, är att hela jag måste nyorientera mig på något helt annat än vad min plan och mina mål hittills varit. Jag vet ingenting om någonting alls. Jag har ingen aning om vad jag kommer att jobba med eller vad som ska rymmas för visioner för livet för övrigt.
Det handlar inte bara om en graviditet eller ej, utan hur hela livet skulle bli för min del och vad det hittills blivit. Att göra avslut när det gäller hur många barn jag hade hoppats på är dock en enorm sak i mitt hjärta och det påverkar alla andra målbilder och tankegångar också.
Jag vet inte vad jag gör här på planeten eller varför och hur det ska bli. Och jag kan inte se att jag har åstadkommit något som helst med mitt liv så här långt och att jag inte tränar är bara ännu en sak av allt jag skäms över att jag inte har karaktär nog för så att jag inte bara är olycklig, utan dessutom fet och olycklig.
Alla de här sakerna är symtom som inte går att skärpa sig ifrån eller rycka upp sig ur, utan det är ett jobb och en process som ligger framför som är allt annat än en lek och det går inte att prestera sig ur det heller. Man får åka med och medvetet bara bestämma att det är värt att finnas, att det kommer att vända, att det inte är som det känns och att jag också förtjänar en plats på jorden och i tillvaron. Men det är förbannat svårt och man tror inte så värst helhjärtat på sig själv hela tiden.
Det enda som inte vinglar inom mig just nu, är vissheten om att jag älskar min son mer än något annat. Och när jag känner hur dåligt jag orkar ge honom allt han är värd, så blir det olidligt smärtsamt. När han säger "mamma, du vet väl att du är den bästa mamman i hela världen" då går mitt hjärta i tusen miljoner bitar och jag får gå ner i källaren och lägga i ved, så han inte ser hur jag gråter.
Jag vet inte varför jag försöker förklara det här, när jag vet att det inte går. Det låter bara som gnäll, när jag egentligen önskar att det gick att fatta utan att man varit här och en desperat längtan att inte verka så jävla patetisk och självupptagen. Ursäkta. Jag ska försöka bespara er andra det framöver.