AM, med risk för att verka fullständigt pantad: visst ÄR väl fudgeaktigt när det liksom är lite sockrig konsistens? För det här blev kola,segt, smälter i munnen och är jättegott! Till min stora förvåning blev min son-som är en riktig Maraboumjölkchokladkille, HELT överförtjust och ratar smörkolan jag redan hade gjort till förmån för denna. Så här idag när den är helt klar kan jag bara säga till alla som gillar mörk choklad: GÖR den här genast!!!
Extra gott när man gjort den där pappersformen, så kolan blir i lite fyrkanter istället för tunt och platt. HUR denna ska räcka fram till jul undrar jag bara.
Nu ska vi åka och köpa vår julgran. Ses!
Julgranen är vald och hemkörd och alla mina julklappar-dvs de jag själv ska ge andra, är fixade. Kattmatsförrådet påfyllt och u ska vi käka lasange. Smart som jag är gjorde jag två, så man har latmansmiddag att ta fram efter julmaten när man inte ens orkar tänka.
Mugglan, jamen fy, den där berättelsen har jag sett om förut. Jag såg förresten något alldeles nyligt om hur många barn man misstänker har förväxlats på BB under åren och hur det kom sig att man numera har lag på att de små armbanden ska dit innan mor och barn skiljs åt. Helst innan man klipper strängen typ.
Smint, jag får förfärliga tankar i skallen om vad som kan ha hänt, och det är inte så milt som uppsägningar. Jag har tyvärr mycket svartare fantasi. HOPPAS det inte är något vidrigt som ni kommer att få veta.
Blödigare än jag redan alltid varit vet jag inte om det går att bli-fast när mjölken rann till var jag ju ett skämt, det där tror jag smabon hade varit tacksam om ifall någon förvarnat om med lite mer eftertryck. Han blev ganska skärrad när jag satt i baksätet bredvid babyn och ylade medan jag försökte säga "Jag är glahahahaaaaaad egntlighehehen" Räddare är jag definitivt, för nu gör det plötsligt något om jag dör. På allvar.
Jahaja, ni är väl inne på efterrätten nu, ni som lunchar....
Jag måste bara reda ut: ÄR Pippi-båten din pappas båt AM? Eller skojade du?
Ore, dina känslor runt mamma och hur allt blivit har jag funderat massor på senaste dagarna. Jag är ju själv från en familj där det gifts och skilts i olika omgångar många gånger om, och det har sannerligen funnits faser på olika vis för vem det nu varit som separerat den aktuella gången. Även i sambons släkt har det varit både det ena och andra senaste åren. man bli helt matt ibland. Sammantaget så tror jag att de olika faserna är både väldigt mänskliga och vanliga, och att alla känslor för folk runtomkring också är lika lätta att förstå. Det är sällan okomplicerat och när balansen som förut rått i ett sammanhang rubbas, så blir det ofta konstigt för alla inblandade. Ibland till och med när något dåligt bytts till något bra-för det behöver ju inte vara en separation som skakar om en familj.
När det kommer till barn och föräldrar där sedan barnbarn är inblandade så tror jag det finns ganska många mor- och farföräldrar som har en del upplevelser om egoistiska barn som tar en för given också, det är ju inte hugget i sten att man faktiskt SKA vilja vara barnvakt och inte ha egna planer. Nu tänker jag på människor i min egen närhet som verkligen borde veta hut ibland. Jag tycker, apropå vad 1Up sa om föräldrar som ser barnen som en förlängning av sig själva, att många barn verkar se sina föräldrar som några andra slags varelser än människor med egna behov och intressen, som för evigt ska finnas till främst för en själv.
Dett är svårt med relationer och egoism, skuldkänslor och förväntningar man tar för givet att andra ska veta och besvikelser man inte pratar om osv kan ställa till hur mycket skit som helst. Lite lagom blandnign av allt kan man väl stå ut med över julhelger och födelssedagar, men nog finns det att gräva fram både det ena och andra om man rotar lite i sina familjer? Huga!
Min egen strategi har blivit att fösöka att i så stor utsträckning jag klarar, att se mina föräldrar som de människor de är och vara vuxen nog att inte tänka på dem bara som mamma och pappa. När det gäller deras kärleksliv anser jag att jag faktiskt inte har med den saken att göra alls-men att jag därmed heller inte vill höra saker som de istället borde berätta för väninnor och polare. Och spara gärna de seriösa presentationerna tills ni faktiskt vet lite säkrare att det här är något som finns anledning för mig och min familj att engagera sig i på nivån "välkomna i familjen".
Att de, med allt de själva haft att gå igenom i olika perioder, många gånger inte alls har kunnat finnas där för mig. vare sig som jag kanske behövt eller önskat, det får jag bara finna mig i. Även om det gör ont ibland.
Det här med ömsesidighet och att man förstår varandras olika förutsättningar är ju jätteviktigt om man ska kunna känna att allt inte blir från ens sida eller på någon endas villkor. Fast jag kan se det i perioder också. En viss tid i livet kanske jag behöver mer praktisk hjälp och en annan är det min mamma.
Oj, ostrukturerat och inte färdigtänkt kom det vist en massa blandade tankar här nu. Inte alls som direkta "svar" på det du skrev, utan mer tankar som satt igång i min egen skalle utifrån vad du upplevde.
). I Skattkammarön hade han t ex en pyttleiten talroll mot Orson Welles och blev sedan i filmen mördad och flöt i land. I Utvandrarna tippade han ett lik överbord och i Pippi (framförallt "Pippi går ombord") så klättrar han i riggen och springer omkring lite allmänt, sjunger och grejar. Se här:
