Välkomna till Tivoli Empatia!

Åh men herregud kvinna! Jo, det sa du nog när jag tänker efter, för de där svaren du fick i vården känner jag igen.

Är det någonstans man kan hojta just om sådana saker så är det väl ändå här!
Och ingen av oss som just nu är aktiva har råkat ut för just det vad jag vet. Tvärtom är det istället flera av oss där man egentligen inte kujnnat se några "fel" eller förklaringar till de uteblivna graviditeterna.

DET förstår jag verkligen!!!

Överhuvudtaget står jag bara mer och mer ödmjukt intresserad och tagen av det faktum hur olika våra kvinnoliv är och hur många öden som ryms bakom köksgardinerna. För det är mycket som kan krångla i våra kroppar och många ödets nycker som kan forma våra liv på så många olika sätt. Det är mycket fascinerande när man väl talar lite öppet om allt sådant här, hur alla har sin egen historia och med sina sorger och glädjeämnen, sitt som smärtat eller oroat.

Nähä, om det kanske kunde vara ett sovtåg jag anar sakta tuffa in mot perrongen?
Isåfall lär jag stiga på ifall här ska bli något sovet denna januarinatt.

Här blir det Taccos "om sonen själv får välja". Jag hade andra planer men han ber så snällt och innerligt...

FY vad jag fryser idag! *huttrar*

Lappis, ja de där böjda, hårda skalen är ju hopplösa! Vi köper mjuka bröd, och då är det ju plötsligt inte taccos längre vad jag förstår, fast vi kallar dem det ändå. -Åh visst 17! *tar fram den rivna osten ur frysen*

Hejom fejom!
Jag är här men har inte alls läst ikapp. Jag håller på med en massa, allt från att vi försökte hinna städa lite i helgen mellan  skidor och handboll-det kostar tid att vara supporter -till att fixa hem all nyttig mat som ska finnas i kylen för att man ska kunna äta som vi ska, och så har det varit läkarbesök, kurator, provtagning och handbollsträning, skjutsa sambon pga bilbrist osv. Svisch svisch! Jag håller ju dessutom på att försöka få ordning på sömnen om en primär åtgärd för att komma på banan bättre, så jag har it evågat sätta mig på BT sent på kvällen när allt äntilgen är fixat. Då missar jag alla sovtåg.

Igår köpte jag en jacka och ett par allvädersvinterskor för sammanlagt 360 kr. Idag köpte jag två par jeans för sammanlagt 329 kr INKLUSIVE uppläggning på båda paren.
Nu ska jag gå ut och gå en promenad i mina nya kläder innan det blir mörkt.

Tinga, TACK!
Jag känner mig lite starkare faktiskt. Dels för att jag rent krasst hade värsta flunsan och nu har jag inte det. Dels för att jag känner att det är jag SJÄLV som tagit alla steg i att våga söka hjälp och stöd OCH att mina försiktiga tankar om vad jag vill att åtgärderna ska börja i för ände och bestå i, faktiskt fått medhåll, stöd och hejarop från teamet i vårdsvängen. *lättad*
Jag vet inte varför man har så nära till litenheten, men jag känner så väl igen det Oupsie säger-att man är rädd att bli tagen för simulant, överkänslig, vek eller bara lat och utan råg i ryggen liksom. Så det är en stenbumling av väsentlig tyngd som faller av när man blir trodd och tagen på allvar och när de inte alls tycker man är sjåpig.

Oupsie, jag har försökt skumma ikapp maratonloppet som skrivits senaste dagarna, men kanske missat: när är det egentligen BF? För jag tycker det låter som om din kropp börar tala om att det är riktig slutfas nu? Men du kan kanske bli igångsatt också?