Välkomna till Tivoli Empatia!

Tack Sweet, ja som sagt, ångest har jag gott om och också rädsla över hur det ska gå med en abort, men jag känner verkligen inte att det här känns rätt och att jag vill finnas till för mina små tjejer jag redan har. Det finns inte tillräckligt med tid för vare sig dem eller oss som det redan är. Iris är duktig och klarar sig själv men helst vill ju både hon och Astrid sitta i knät och mysa och vara små ibland. Jag vill ge dem allt jag kan och i övrigt ta hand om mig själv det bara är så.

Tack, ja det får ge sig på ett eller annat sätt för det måste det ju, nu ska jag lägga mig för illamåendet har redan kommit lite grand och imorgon blir det ju bilresa hela dagen, sedan är vi hemma imorgon kväll, ska bli jäkligt skönt.

Fast slalom har ju ändå varit jäkligt roligt och Iris har blivit så himla duktig så vi är helt rörda. Men som sagt, lite av glädjen har förtagits av denna oro och att inte kunna prata ostört.

Sedan blir vår sommarvecka inte av heller för de ringde och berättade att anläggningen skulle stänga och vi kunde inte bo i stugan vi hyrt och nu under veckan måste vi hitta någon annan lösning och boka om. Jäkligt irriterande det med. Fast på en annan skala liksom...

MSW, vad tråkigt med begravning, det river ju alltid upp känslor, och du som redan är orolig för det här med dina värden och allt, hoppas du får en bra natt och får sova nu i alla fall.

Nu är vi i alla fall hemma och det lutar ju verkligen åt att vi inte behåller det, maken vill inte alls ha det och jag förstår honom, vi har en treåring och en ettåring här och jag vill ge dem den (lilla) tid jag har. Jag har nyss slutat amma, har ännu inte fått sova hela nätter, har två krävande småbarn och är skittrött på att gå här hemma och vill få börja jobba igen och en ny graviditet är inte alls vad jag vill och inte något jag har någon motivation för. Sedan är jag sur för att det blivit så här, det är ju inte så att vi låtit bli att skydda oss och hoppats på det bästa och med Astrid höll vi ju på och försökte och försökte men, men, ska det jävlas så ska det antar jag. Det är lite synd för det lilla pyret som valde att hamna här där det inte får chansen men jag orkar inte faktiskt. Men ett novemberbarn hade det blivit, som jag ville när vi inte lyckades få till det med Astrid och jag undrar om det inte är en kille eftersom jag inte mår alls lika dåligt som jag gjort de tidigare gångerna så här tidigt. Det är lite nervöst att jag inte vet riktigt vilken vecka jag är i men förhoppningsvis inte mer än sex eller så i alla fall, usch har lite dålig koll. Det är väl skit att först kämpar man för att få till de två man vill ha och sedan när man inte vill då ska det minnsann skita sig. Jaja.

Tack alla för allt stöd! Det är ju inget lätt beslut men jag tror nog ändå att vi satsar på att ta hand om de två underbara tjejer vi har just nu. Jag känner att jag missat så mycket av Iris småbarnstid med att vara gravid och sedan ta hand om Astrid och det var inte lätt att sitta och amma och försöka hålla ordning på Iris och då var hon ändå mycket äldre. Astrid kommer inte ens att ha fyllt två när nästa kommer i så fall och nu vill jag inte missa tiden jag har med henne också. Det känns som att man bara skuffar undan de man redan har hela tiden för att en ny, bättre modell kommit - typ.

Cicci, jag förstår dig verkligen och det kommer att kännas att inte behålla det här, definitivt, men jag känner mig inte i form för det här alls just nu. Vi hade ju heller ingen önskan om en trea i och för sig. Men det klart att jag har resonerat fram och tillbaka konstant den sista tiden och det finns många nackdelar med båda besluten, helt klart ett beslut man inte vill ta. Men du om någon vet ju hur det är att vara i den här sitsen, kram!

MSW, med 39 graders feber är man ju halvt döende, förstår att du känner dig risig, usch.

Hej alla, jag inbillar mig att det inte är någon större fara med mig, hoppas att det stämmer, jag ska på läkarbesök inför aborten i eftermiddag, jag är nog mer rädd för själva grejen tror jag, efteråt kommer det nog att kännas rätt skönt - tror jag... Det som känns värst är väl annars att jag ska känna mig som en av de där elaka där ett barn inte är önskat, men det är ju inte så mycket att jag inte önskar barnet som att jag tycker att det är bättre att jag tar hand om de barn jag redan har just nu och min egen hälsa för den delen. Hade Astrid varit ett par år äldre och jag hunnit komma igen och få ordning på kroppen igen så hade väl beslutet blivit ett annat antar jag.

Ursäkta att jag mest pratar om mig själv ett tag.

AM, jag får välja om jag förstått det rätt, förutsatt att jag inte gått så långt men det kan jag aldrig tänka mig, och jag vet bara inte vad jag ska välja, usch. Det känns ju lite lättare att bara svälja tabletter än att bli nedsövd kan jag tänka. Fast sedan kanske det blir värre om man ska hålla på med någon slags miniförlossning i timmar jämfört med att vakna och det är färdigt. Fast man ska visst få stanna där under dagen även om man väljer medicinsk så man behöver inte gå hemma och vara nervös för att förblöda typ. Så jag lutar nog mest åt det just nu men får höra vad de säger i eftermiddag.

Cicci, jo jag får skaffa mig mer information, början verkar vara densamma, man får tabletter och så får man vänta ett dygn eller två och sedan antingen sövas eller ta andra tabletter. Det får lösa sig hoppas jag, borde absolut inte vara så långt gången.

Ja nu blir det medicinsk i alla fall för det var för tidigt för att se något direkt och då går det visst inte att göra kirurgisk. Alternativet är att vänta några veckor tills det vuxit till sig men nej tack, nästa vecka blir det. Visserligen har jag då ändå en vecka att våndas nu men det får gå. Jag har ju vridit och vänt på det hur mycket som helst men kommer ändå alltid till samma slutsats och jag det är ju det enda jag har att gå på. Just nu känns det som en lättnad men jag kan ju bara hoppas att det kommer att kännas så sedan också.

Hej alla, vilken tur att det varit så mycket snö i vinter att större delen av gräsmattan fortfarande är täckt! Inga lökar mer än ett par snödroppar har tittat upp och därför kunde inget dö i förtid nu när snön kom tillbaka. Värre är det nog för grannen två hus bort som har framsidan i direkt söderläge, de har fått upp krokusar och allt. Första året vi bodde här kom snön och tog alla våra krokusar och allt som kommit upp, jättetråkigt var det, ingenting klarade sig, tror till och med snödropparna kroknade.

Nu har jag varit och tagit första tabletten så nu finns ingen återvändo. Som jag har grubblat över detta och ändrat mig varannan timme dygnet runt. Nu känner jag mig riktigt lättad, ingen idé att fundera mer över det. Fast jag undrar ändå om det hade blivit något av den här graviditeten, det har varit så konstigt, när jag var på VUL sade läkaren att oj, vad tidigt jag lyckats komma in, bara i vecka fyra, fast jag borde varit minst i vecka sex, mer troligt vecka sju. Men jag tänkte att det är väl inte så lätt att se i början. Fast sedan har det kommit blodspår lite till och från, bara lite, så det är ju också vanligt. Sedan imorse däremot har det kommit mer, mer som första mensdagen innan det drar igång fullt ut. Sedan är det ju det här med illamåendet, jag har tänkt att det kanske är en kille eftersom jag legat och kräkts från vecka fyra båda de andra gångerna och nu ingenting men det kan ju lika gärna vara för att det är något fel tänker jag nu. Jaja, det är som det är oavsett nu. När jag stod i lekparken och gungade med Astrid i helgen och inte kunde stå rakt för det högg så i ryggen så tänkte jag att det är nog en jäkla tur att jag inte försöker ta mig igenom en graviditet trots allt.

Astrid sover eftermiddag just nu, undrar hur det ska bli resten av dagen...