Oupsie - Vem skulle inte få psykbryt om man som du haft foglossning i månader redan? Konstant smärta är ju det bästa sättet att bryta ner någon psykiskt så det vore ju mer märkligt om du inte fick bryt med jämna mellanrum. *kram*
Ja, nu ska jag också dra mig tillbaks, tack för att ni är så fina 
Tack för alla grattis, berättade för min bror idag eftersom han inte kommer vara med imorgon, han blev förvånad men glad.
porchez - man FÅR vara avundsjuk, det är mänskligt! *kram*
Vickan & Ore - Ni är bara för bra! *får tårar i ögonen*
Skulle egentligen bara komma in här och önska alla en under bar jul med massa kärlek och god mat och kanske en och annan klapp? 
Vi har varit vid lilla hjärtats grav idag, stannade vid lokala floristen och bad om något som fryser vackert. Floristen och ägaren som även råkar vara vår träningsinstruktör berättade då att hon hade lite rosa rosor som var för utslagna för att säljas och sa att hon kunde göra något av det om vi ville? Vi sa ja och gick till ica för att handla, när vi kom tillbaka och hon visade höll jag på att svimma: Hon hade gjort ett jättestort arrangemang med 20 rosa rosor, tallkvistar och videung, så himla vackert. Och så fick vi betala 100 kr, det var så jag skämdes. Vilka underbara människor det finns! Det blev så fint hos lilla S. Dagens bästa helt klart!
Hoho i stugorna! Här sitter jag mol allena, maken har däckat i migrän, han kämpade på tappert men bev vitare och vitare i ansiktet, när sista gästerna gått var det bara att fösa honom i säng. Jag har röjt allt och kollat på alla fina julklappar jag fått och nu sitter jag här...känner mig lite ensam faktiskt.
Julafton blev bättre än förväntat, vi åket ut till graven imorse och grät en skvätt och konstaterade att floristen hade rätt, rosarrangemanget hade frysit så att rososr nu såg ut som marsipanrosor, mycket vackert. Annars gick allt bra, fick dock bita ihop när en av julklapparna vi fått av brorsan var att han hade önskat Top Gun Anthem av radiohjälpen i Sigrids namn (han hävdade envist att hon skulle bli sveriges första kvinnliga stridspilot 
, hon var ju på sin första flyguppvisning i min mage när jag var i åttonde månaden och både jag, maken och bror älskar flygplan) då var det nära till tårarna. Precis när våra föräldrar skulle åka hem så sa maken att om allt går bra så kommer vi bli fler i sommar, de blev väldigt chockade men glada, pappa blev mest rörd och hade svårt att hålla tillbaks tårarna. De förstod precis att vi inte ville att de skulle berätta för någon än, jätteskönt.
Nu tror jag att jag ska gå och lägga mig brevid maken på sängen och läsa lite bok.
Många kramar till er alla, hoppas ni har en underbar julafton det förtjänar ni alla!
Hej och god fortsättning!
Oms - glömde säga det förut, vilket jobb du gör med att stötta dottern! Hoppas hon inser detta när hon blir äldre vilken guldmamma hon har!
Snaily - Det låter inget roligt alls Hoppas att något av alla goda råd du fått kan hjälpa. Det enda tipset jag kan ge är lite kontroversiellt, en kollega som hade en extremt skrikig bebis, han använde peltor-kåpor med radio när han gick runt med bebisen för att inte få psykbryt.
Klockis - gud vad glad jag blev att läsa om dig och den härliga hamstern! Vi tittade mycket på komedier ibörjan i av vår kris, dels för att det var "ofarligt" sen var det skönt att få skratta om än på beställning. *kram på dig*
Skulle också vilja ha en hushållsassistent för att slippa knåda degen, kanske får önska mig i skräcködlepresent framöver?
Här har vi haft strul med vårt väremsystem hela julen, vi har haft både elektriker och sotare här, det har blivit lite bättre men inte bra, tack gode gud för kakelugnen! Idag ringde vi för att boka in besök hos firman som är expert på det, de kommer tidigast nästa vecka Mindre kul när man har 16-18 grader inne om man inte eldar.
Igår spenderade jag 3 h på sjukhuset på kvinnokliniken i väntan på en jourläkare, har haft otäcka flytningar sen julafton och jag blir ju orolig för allt nuförtiden Verkar bara vara en ilsken svampinfektion men hon tog prover på andra infektioner också för säkerhets skull. Så fick jag se den lill* igen också, lika ångestfyllt igen (även om jag lyckades hålla igen tårarna) innan jag såg att den rörde på sig. Imorgon är det inskrivning på spec MVC, har du varit där än muggles? Ska bli intressant och se vad de säger.
Många kramar till alla!
Godkväll! Här är det svinigt kallt idag, 15 grader inne *burr* Vi har varit till lokala byggvaruhuset och köpt ett konvektorelement för att få lite mer värme.
Smint - Grattis till vagnköp! hoppas ni blir nöjda nu.
Oms - Tyvärr ingen resväska över, de vi har är på väg till återvinningen, sen bor jag ju inte i hufudstaden heller 
Klockis - Visst löser man inga problem på en timme, men det känns lite, lite,lite bättre va? Det är på något konstigt vis skönt att lägga över sin sorg på någon annan, den lättar lite då.
PB - Det är tufft när livet inte blir som man tänkte sig, jag vet Men man får göra som Mark Levengood säger bryta ihop och komma igen. Lättare sagt än gjort...Har du fått någon samtalskontakt? Tänker på samma sak som jag skrev till Klockis, att bördan lättar när man får lägga lite på någon annan?
Lappis - Känns det inte ok med träningen så är det nog lika bra att skippa den!
För övrigt skull jag älska att läsa ett inlägg från både EA och Lappis att ni plussat imorgon! (hoppas ni inte tar illa upp men det vore så underbart! )
Muggles - Ok, då kommer du bli luttrad att göra UL då Jag har jag gjort tre st nu på två veckor och tycker det är ångestfyllt, inte för att jag tror att det är farligt för fostret utan för att jag tror att det inte lever.
Har varit och träffat läkare på spec MVC idag, det var väl ingen höjdare tyvärr. Det var en manlig läkare, jag hade gärna sett en kvinnlig, han är säkerligen lika kompetent, men jag tror att man som man har svårt att sätta sig in i vad vi varit med om om man inte varit med om det själv (ok, lite fördomsfull är jag) Jag inbillar mig att man som kvinna iaf kan försöka sätta sig in i det som hänt. Sen pratade han lite jobbigt, som kungen påpekade maken, han talade först och tänkte sen. Samme läkare var även med och instruerade när en annan läkare skulle göra fostervattensprov på mig efter S dött, hela den situationen var extremt obehaglig och det gör inte saken bättre.
Han började iaf med ett snabbt UL där han konstaterade att allt såg ok ut. Sen letade han reda på ett rum (fanns inget bokat, så vi satt inne på BM-expeditionen) där han började läsa i min journal vad som hade hänt, kunde han inte tagit sig 5 min och läst innan? Sedan pratade vi om vad som hade hänt och han sa som alla andra att det var jättevanligt att man aldrig får veta varför och det händer aldrig två gånger och den här gången skulle det minsann gå vägen, varpå jag började grina. Sen sa han att de brukade behandla sådan här graviditeter med "silkesvantar", inte för att det behövdes utan för att lugna paret, det kändes inte så kul att höra, kändes som att han tyckte det var onödigt att vi var där
Sen sa han även att de extrakontroller jag skulle få fyllde egentligen inget syfte att de endast var för att jag skulle bli lugnare, även om jag VET att det är så, så kändes inte så kul att höra det. Han sa även att på slutet när ångesten blir värre så ska jag åka in så fort jag behöver det och att dörren alltid är öppen för mig, de kollar med ctg och UL att allt ser fint ut. Jag ska aldrig tvecka att åka in, det kändes iaf bra. Sen tog jag upp det här med snitt och han frågade direkt varför (sjukhuset här har lägst snittfrekvens av alla sjukhus i landet och de är stolta över det!) och jag stortjöt verkligen då när jag försökte förklara hur jag känner. Han verkade fatta och sa att vi bestämmer inte något sådant nu, det tar vi längre fram, men jag ska iaf bli igångsatt efter 38 fulla veckor, jag hade hoppats på 37, gissar att mycket kommer det bero på hur jag mår psykiskt i slutet. De är ju färdiga i vecka 37. Jag vill ju inte bli igångsatt igen eftersom jag blivit det en gång, så jag vet ju hur det är och hur min kropp reagerar på det
Summa summarum var iaf att jag ska träffa dem igen i v 24 och sen kommer det bli fler kontroller, typ UL, han sa att jag får själv säga till om det är något som de kan göra som gört att det känns bättre. Min känsla efter besöket var inte att jag blev lugnare, så jag vet inte...känner mig rätt låg och undrar igen vad jag gett mig in på
Jag har ju inte skrivit någon förlossningsberättelse, har kommer en komprimerad version:
På måndagen fick vi reda på att S inte levde, man undersökte mig och tog prover från livmodertappen och kände hur mogen jag var, var öppen 2 cm och hade knappt känt något. De tog flera rör med blodprov och vi åkte hem. Vi var välkomna in när vi ville dagen efter.
På tisdagen var vi där vid 9.00, vi diskuterade förlossning, jag ville blev snittad, grät så jag inte fick luft, men blev nekad. Det ansågs vara för stor risk för mig nu när ingen hänsyn behövde tas till barnet. BM1 upplyste mig om att de inte tänkte sätta igång förlossningen förrän jag var redo. Jag tog ett fostervattensprov, vilket var fruktansvärt, läkaren var fumlig, det var extremt obehagligt och jag vill aldrig göra om det (hade blåmärke i två veckor efteråt på magen).
Vi bestämde gemensamt att försöka sätta igång FL vid 12.00 med hjälp av att ta hål på hinnorna. Jag hade någonstans nått punkten utan återvändo, visste att jag var tvungen att föda, så lika bra att göra det. Jag var rädd när de skulle ta hål på hinnorna, undrade om det skulle göra ont, BM1 konstaterade att jag var öppen 4 cm då, hade inte känt något av det. Hon stack hål och det var en extremt märklig känsla med det varma vattnet som strömmade. Fick hjälp att ta på mig den tjusiga blöjan och sedan skulle de avvaktas om FL kom igång av sig själv. Väntade en timme tror jag och inget hände. De satte då värkstimulerande dropp, tror de började med 15 något/ timme. Sen vänta igen.
Klockan 14 kommer ny BM, BM2, hon sitter hos oss i princip hela em och höjer droppets styrka med jämna mellanrum för att få en reaktion från min kropp, vi pratar resor med henne och maken berättar en massa saker för mig för att få mig distraherad. Skäms till slut att vi uppehåller BM2 och säger att hon gärna får göra något annat om hon vill, hon förklarar att hon bara har oss och är där för oss, men går en sväng för att ge oss lite tid ensamma.
Vid 17 ungefär får jag första värken som jag förstår är en värk. De kommer lite oregelbundet och jag andades igenom dem, BM2 är med nästan hela tiden, tycker inte det gör så ont. Vet inte när eftersom min tidsuppfattning är helt kass men helt plötsligt säger hon att jag är helt öppen. Efter ett par timmar så kommer värkarna tätare, BM2 frågar om jag vill ha smärlindring, ville inte ha något men hon rekommenderar epidural eller västerviksblockad, värkarna började kännas mer nu och jag vill hellre ha en spruta i ryggen än i musen så ber om epidural. Det tar en stund innan narkosläkaren kommer och under den tiden blir värkarna vidriga, har inga pauser alls utan värkarna går i ett, hinner inte med och andas och sitter på kanten på sängen och bara skakar och kan inte prata, när väl narkosläkaren kommer fattar jag inte vilken tur jag har som bett honom komma i tid. Han lägger epiduralen varpå jag instintiskt skjuter rygg och och han och BM skriker åt mig att sitta still och håller i mig, till slut är den på plats och börjar verka, äntligen pauser, vilken frihet. BM2 kollar blodtryck och när hon är nöjd försvinner hon ett tag. När hon kommer tillbaks frågar hon vad jag tycker om epiduralen så säger jag att jag trodden den skulle vara bättre, jag har fått pauser men värkarna är aggressiva, hon ger mig då en ny skjuts och den tar! Jag blir småhög och känner mig härligt bortdomnad, det känns som någon drar med tusen fjädrar lätt över min hud. Vi slumrar till.
BM2 är tillbaks och säger att jag snart borde få krystvärkar, hon fortsätter öka på droppet, jag känner inget, bara vanliga värkar, hon vill att jag ska stå upp, det går inte pga foglossning och så mycket vätska i benen. Får lägga mig igen. Droppet ökas på och epiduralens effekt försvinner, får ingen mer skjuts, värkarna gör ont och jag börjar bli trött. Jag testar TENS och vetevärmare mest för att vara till lags, ingen av dem hjälper ett dugg utan känns som ett skämt. BM2 ökar på mer och mer på droppet och jag känner fortfarande inget tryck, BM2 vill titta när jag får en värk och ser att jag inte har några krystvärkar. S har tydligen trängt ner tillräckligt iaf så BM2 bestämmer sig för att tillkalla läkare för sugklocka, hon bedömer att jag är trött och inte orkar mycket mer. BM3 kommer inför nattskiftet och hälsar, läkaren kommer och säger hej, de lyckas få upp mina ben i gynställning och BM2 lägger bedövning runt hela underlivet. Läkaren sätter sugklockan och någonstans här får jag panik. Jag inser att jag ska föda fram mitt döda barn och börjar gråta. De ber mig försöka krysta när det kommer en värk och jag känner knappt värkarna och vet inte hur jag ska krysta. BM2 hänger då på magen för att hjälpa till medan BM3 hjälper mig att känna när värkarna kommer. Läkaren ökar droppet i 50 steg varje gång. Varje värk suger läkaren, jag gråter och tar för allt jag är värd, BM3 peppar mig och BM2 trycker allt vad hon kan på magen medan maken håller mig i handen så hårt han kan. Jag skriker av rädsla och smärtan över det som håller på att ske en gång och BM3 missuppfattar och tror det är för att det gör ont och ber mig vända det inåt Till slut kom hon ut ca 22 på kvällen efter ca 10 krystningar enligt maken, droppet stod då på 500 nånting/timme jämfört med 15 från början.
Jag har aldrig känt mig så tom i hela mitt liv.
EA & Muggles - Jag tror också han ville väl, men jag är ju rätt överkänslig just nu. ska ge honom en ny chans iaf. Jag vill ju ha de extra kontrollerna såklart, för jag hoppas ju på att jag kanske kan få en stunds frist från oron då även om jag med förnuftet vet att de inte hjälper.
EA - Det är tufft med saker som påminner en men förhoppningsvis får du snart använding för både byxorna och glassbåtens kläder. *kram*
PB - Hoppas också du får en psykolog som funkar,det är nog a och o, man måste känns fötroende. De löser inte ens problem, men de hjälper en att se saker från andra perspektiv. Och de respekterar och lyssnar på dig och det är värt så mycket!
Tack för er medkänsla *kramar tillbaks hårt*
PB - När du säger det så sa han ingenting om det alls....Konstigt. Jag tänkte inte heller på det. får väl fråga när jag ska dit igen i v 24, jag går ju kvar hos min psykotant och har tänkt göra det så länge det behövs. Men går bara en gång i månaden nu. Kan nog vara bra att komplettera med kurator alt aurora-samtal framöver. Ska de lyckas övertala mig att föda vaginalt igen så behöver jag nog prata med någon...
Apropå läkaren, han var väldigt saklig, kändes oempatisk, kanske för att jag blivit bortskämd med att ha mötts med enorm medkänsla även från de inom vården, BM som gjorde KUB var skitbra och förstående. Det kändes som att vi var "bara" patienter för honom, inget mer, han såg oss inte som människor. Sättet han uttryckte sig gjorde att jag kände det som att han egentligen tyckte det var onödigt att jag fick spec mvc, men det kan ha varit min egen tolkning.
MEN, läkaren som upptäckte att S dött och nekade mig snitt fullkomligt hatade jag just då, hon var distanserad och stod alltid flera meter från oss och pratade med oss, också väldigt sakligt och försvann så fort hon bara fick chansen. När vi skulle möta henne för uppföljningssamtal efteråt hade jag ångest, undrade hur det skulle gå. När vi mötte henne då var hon en helt annan person, hon tog sig tid och var jättebra, stöttade oss till 100% med sjukskrivningar och ringde själv till FK för att hjälpa oss. Jag insåg sen att hon nog blivit illa berörd av det som hände och kunde inte hantera situationen, hennes sätt var då att distansera sig från oss när vi var människovrak. När vi mötte henne efteråt gick det bra. Så jag vet att man kan ändra sig om läkare och jag vet att de är inte mer än människor. Men jag hade önskat lite mer empati från den manlige läkaren.
Apropå min FL så är det någon som undrar något om den eller det som hände innan eller efter så får ni gärna fråga, så ska jag försöka svara. Jag vill hellre att ni frågar än funderar och undrar.
Sweet - Vilket skit med green-cardet hoppas det ordnar sig och att ni inte blir ruinerade på kuppen! *kram*
Porchez - Vilket härligt sätt att börja det nya året, ut med den gamla skiten och in med det nya fräscha! Maken och jag har bestämt att på lördag eller söndag ryker allt julpynt, längtar redan! Då ska jag köpa mig en stor bukett med tulpaner också!
Parnassia - Jag förstår precis vad du menar, så var ju vår läkare på FL
September - Grattis!!!! Vilken härlig nyårskaramell! Håller tummar och tår för att allt ska gå bra nu! 
