I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
T o K hade ett längta-efter-pappa-ryck förra veckan med många tårar. De ringde på hans gamla nummer och han svarade.
Sedan dess har det varit bra. De pratar visserligen ofta om honom, särskilt lilla K.
Men nu har de börjat ty sig mer o mer till musikern. Kramar honom, lilla K särskilt tycker om att krypa upp i hans knä, vill att han ska hissa upp henne i luften osv. Jag tar det som ett tecken på att hon längtar efter pappa men kanaliserar det på den som är man i hushållet... som är lik pappa iaf till kroppsbyggnaden...
Jag blir på ett sätt glad att se att de accepterar och knyter an till musikern, samtidigt som jag bli rädd.... Tänk vad lätt det skulle vara att krossa deras små hjärtan igen... Nu känner jag mig väldigt trygg med musikern, men tanken slår mig ibland. Lite sorgligt är det förstås också att se att de så uppenbart längtar efter en "pappaperson" i sin närhet... Tänk vad deras biologiska far går miste om mycket som istället nu jag och musikern får ta emot och förvalta ömt o försiktigt.