I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
Jaha, hur ska jag beskriva de första dagarna med Mini?
Jag ska fila på en förlossningsberättelse, men sammanfattningsvis blev det precis som vi hade önskat. Smärtsamt men alldeles underbart. Så häftigt att hela tiden kunna vara helt närvarande och verkligen uppleva förlossningen med allt vad det innebär. Magiskt.
Amningen funkar bra och lille Mini äter, bajsar, sover och är vaken, ungefär i den ordningen. Ibland flera saker på samma gång 
Första natten hemma tyckte jag det var jobbigt att inte kunna tyda hans signaler och veta vad han ville. Han ammade, somnade, men vaknade så fort jag lade honom ifrån mig. Vi var nog också lite för snabba med att ta upp honom vid minsta gny. Nu har vi förstått att han kan gny lite innan han somnar.
Igår tyckte vi oss kunna tolka honom mer och mer och inatt har det gått mycket bättre. Han har ammat, rapat, sedan tydligt visat om han vill amma mer eller är nöjd. När han är nöjd har jag lagt ner honom i spjälsängen (som står intill vår säng med långsidan öppen) och han har då sovit i en- och tvåtimmarsintervaller.
Han verkar (än så länge, peppar peppar) vara ganska nöjd och okomplicerad. Han gnäller när han är hungrig, rapig eller trött. Gallskriker sällan, bara om vi tar för lång tid på oss vid skötbordet. 
Så fort vi tar upp honom och tillgodoser det aktuella behovet tystnar han. Jag inser att detta kan förändras när som helst, därför tar vi en dag i taget och konstaterar bara att inatt var en bra natt och idag är en så länge en bra dag.
Maken är helt fantastisk, både med Mini och med omsorg för mig. Inte för att jag hade trott något annat, men jag slås ändå över hur självklart han gullar, byter blöja, klär på, vyssjar och pysslar. Han hanterar Mini som om han aldrig hade gjort annat. Dessutom servar han mig med allt praktiskt här hemma. Jag behöver nog inte nämna för er att det kniper till hårt i hjärtat när jag tittar på min fina man med sin vackra lille son i famnen. Mini har dessutom visat sig vara otroligt lik sin pappa, till min stora glädje. ♥ *torkar en tår*
Vovven är så duktig. Nosar nyfiket (speciellt när Mini bajsar 
) men försiktigt. Vi är noga med att det ska vara så normalt och odramatiskt som möjligt för honom, och han är med i badrummet när vi byter blöja, ligger i mitt eller makens knä när jag ammar, myser med oss i soffan och alternerar mellan att sova i hundsängen i vardagsrummet och hundsängen i vårt sovrum.
Jag är så innerligt glad och tacksam för den gåva vi har fått. Jag inser vilket litet mirakel han faktiskt är och vi njuter av varje stund tillsammans, mina fina killar och jag. Visst är jag trött, men jag nöjer mig med att konstatera att just nu är det bra, just nu är livet alldeles underbart. Att leva i nuet har fått en helt ny innebörd.
Maken vill förresten inte att vi lägger upp bilder på FB, men jag ska försöka komma ihåg att lägga in någon bild i mitt galleri här. Jag meddelar när jag har gjort det.
Hoppas det går bra på efterkontrollen.
*springer genast och hämtar telefonen*
