Jag måste snart laga lunch.
Mycket udda och konstigt när vi ju just klivit upp. Men vi ska iväg upp till Vimmerby och spela fotboll hela resten av dagen, och ska samlas kl 12. Vi behöver åka vid 11.30 då, och då måste ju lunchen ätas innan dess.
Vad ska ni göra denna nationaldag?
Där är du ju! 
Jadu gumman. En KLAR nackdel med att ha gått igenom allt det här inann pluss, är ju att det är lättare sagt än gjort att bara bli glad och sedan fortsätta vara det. Istället vet man alldeles tillräckligt and then some för att vara nervös, rädd och orolig hela resan egentligen.
Fast det vill man ju inte.
Alltså blir det att arbeta på den mentala biten så man inte blir helt blåst på själva graviditeten som ju faktiskt är en del av det man vill ha som något att minnas med glädje.
(Fast här undrar jag hur många kvinor i världen som skulle höja ett eller två förvånade ögonbryn. "Vaddå njuta och glädjas-det ska göras och både jag och barnet ska klara sig, det är kvittot på en lyckad graviditet". Just den där Laura Ashely-mysiga förväntan på alltihop tror jag vi i väst är rätt ensamma om och den har nog kommit rätt nyligen också.)
Hur som helst, så är det ju bara helt fantastiskt och underbart att nu är det faktiskt du som har en liten bebis i magen! Så det så! Sug på den du! 
Jag skriver det egen, så kanske det blir lite lite mer verkligt:
EA söta fina vännen-du ska ha barn! Du blir snart en mamma! Du är gravid! Livet blir med en person till nu! Om bara några månader har du famnen full av ditt barn och hjärtat är aldrig ditt eget igen. Rätt åt dig! 
IVF är ett dyrt nöje, som du vet...
Hej Ninnis!
Visst är det på söndag va? *sneglar på dammtussarna*
Herregud. Jag har glömt vad jag skulle säga innan jag ens börjat...
Det är redig tantvarning det!
Nåväl.
Nu har sonen gått ut fjärde klass och äntligen äntligen fått sommarlov. det är året har han verklgien inte tyckt att skolan varit rolig. Häromdagen hade vi en av våra värsta sammandrabbingar någonsin. Han fick ett sådant utbrott att han knappt kunde andas och var fullständigt utom sig. han spräckte ett blodkärl i ögat tom. Jag insåg givetvis att "här kommer visst mer än det just vi brålkade om" och när jag väl lyckades lugna honom, så låg vi i soffan och pratatde i en evighet. Det var mycket på hans lilla hjärta och en av grejorna var "och så gillar jag faktiskt inte fröken". Varför han inte gör det beror nog på lite olika saker-inte minst på att han saknar de två jättehärliga fröknar han hade i lågstadiet. Jättejobbigt meed sammandrbbning, men ÅH vad jag är tacksam att det slutade med att vi når varandra och ord som "mamma, jag litar verkligen på dig och det är så skönt att kunna säga saker"
Nästa dag ringde en ledsen fröken från skolan. Hon hade undrat vad det var frågan om, eftersom hon ju märkte att han inte var som han brukar. Då fick hon höra vad han tycker, och det kom uppenbart som en chock. "När det är just han av alla människor som säger sådana här saker så blir jag ju alldles förkrossad! Han som har så klolka funderingar och är så mogen och samlad"
Det tar tid att vara förälder. Ibland undrar jag om man inte på allvar borde driva frågan att man som förälder borde få ta ut föräldraledigheten precis när man vill under barnets uppväxttid. Eller, jag tycker helt klart man borde få det. (Som det nu är fryser ju dagarna inne efter att barnet gått ut första klass) För jag kan garantera er alla att det är många av er som kommer att konstatera framöver att läxorna, aktiviteterna, alla samtal man önskar att man verkligen hann ha osv, det tar MINST lika mycket tid som själva småbarnsroddandet.
I just den bemärkelsen så måste jag också konstatera att hur dåligt det än är för min personliga och familjens ekonomi, och för mitt självförtroende osv, att jag är arbetslös, så är det åtmistone god sak mitt i all skit, att jag har haft mer tid med min son än jag annars skulle haft.
Flamman, jag beklagar verkligen din mammas hälsa! 
Fy vad jag har svårt att ta in att det är dags att börja fatta att det är våra föräldrar som är nästa led att ta farväl av framöver. Jag som nyss sa tack och sov gott till morfar och gemmelfaster.
Daa, jag är också konstig och orenoverad. Det får gå ändå.
Blev alltså en extremt körig dag. Men nu är vi på plats en natt imorgon åker vi nog till stugan för att hinna njuta av den lite innan semestern tar slut.
Otroligt att de verkligen kan knyta an till en specifik sak sådär.
Här har jag bevisat min totala brist på tlamod med saker jag inte kan så bra. Min son fick-efter mycket tvekan-lov att köpa ett sådant där medlemskap som ger honom befogenhet att spela on-line på sitt XBox. jag är fortfarande inte övertygad om att vi gjrode rätt, särskilt eftersom spelen ahan spelar är rätt långt över hans egentliga ålder. Här känner jag "oansvrig och släpphänt-morsa-stämpeln" svida i pannan.
Nå, nu är det så iaf.
Då hade det ju varit bra ifall jag klarat av att verkligen få in det förbannade fucking medlemaskapet och få ihop gubbar som funkar att spela med.
Jag har varit så AAAAAAAAAAARG och haft frispelet allan och betett mig som en komplett idiot i ren frustration och ursinne över att jag inte är så bra på spel-och datorvärlden.
Men, efter en lång kväll och en otroligt frustrerad morgon, har jag, med hjälp av underbara killar i supporten äntligen fått till skiten, så NU funkar det.
Son och kompis jublade och gjorde segergester och förklarade mig som värsta bästa morsan och äntligen känner jag ilskan klinga bort ur kroppen.
Våfelsmeten är nu vispad och om en stund, när jag gått ett varv med hundskrället också, så kan jag ställa mig och leka bullmamma och bjuda våfflor med jordgubbar och glass.
Ångesten över att min son spelar krigsspel ute på nätet och exakt hur oansvarig det gör mig, kanske jag kan döva med en våffla eller två. 
Heloise, hur tänker Panzer och du i sådant sammanhang? Ni som har lite mer egen spelerfarenhet än jag? Eller ffa Panzer kanske...
