I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Ni som har barn har ni lämnat bort dem en natt innan de var ett år?
Jag får sådan ångest av mina svärföräldrar, (hört den förut???). Men ialla fall, de håller på och tjatar om att de vill ta henne för oss någon natt? Men inte här hos oss utan hos sig. Vi har sagt tack men nej tack, vi är inte redo. Så fort vi pratar med dem eller träffar dem kommer detta erbjudande (ok inte varje gång men OFTA). Vi tackar varje gång nej och säger att det är bra nu vet vi. Och vi vet det, vi kan alltid fråga dem, det är inga problem.
Men varför kan de inte nöja sig med ett nej???
Ok de vill väl bara vara snälla. Men jag får ångest, är jag dålig som inte kan släppa mitt barn? Varför måste de tjata om det?
Jag tycker att E är bara 10 månader. Hon kommer hinna sova hos dem massor, om hon vill det när hon blir äldre. Varför kan hon inte bara få vara här nu?

Tack!

Lanovia, jag har ju ingen egen efrarenhet angående att lämna bort barn, men det måste ju vara helt och hållet upp till er. Det är snällt att de erbjuder sig, men om ni vill vänta tills hon blir lite större så får de snällt acceptera det.

Redan 12 fullgångna veckor, underbart!!  

Lanovia: Jobbigt med att inte få sova om nätterna, hoppas det blir bättre snart. Skönt att dina föräldrar kommer och hjälper till lite. Mysigt med middag bara du och maken ikväll!

Läkaren sa att vi inte skulle oroa oss, medicinen jag fick brukar hjälpa och livmodertappen var ju opåverkad. Men jag skulle ta det lugn, så blir att ligga och sitta i soffan så mycket som möjligt. Jag tycker faktiskt att det har blivit bättre idag, jag har ont av fogarna men sammandragningarna har varit lugnare.

Pratade med en kompis igår som var med om samma sak i v23, och det stoppades och hennes som föddes bf+2. Kändes såklart lite bättre att höra. Läkaren hade sagt till henne att en del kvinnor har sammandragningar nästan hela graviditeten utan att livmodertappen påverkas, medan andra håller det på att sätta igång på. Det svåra är att veta vilken av dessa kvinnor jag är. Men skulle höra av mig om det blir sämre eller om vi blir oroliga för då kan man ju kolla tappen igen.

Det som känns bland det jobbigaste nu är att det känns som jag suger på att vara gravid Att kvinnor är gjorda för att föda barn men att det är fel på mig som har det såhär. Mannen säger att jag inte får tänka så, att jag gör så gott jag kan men jag har svårt att släppa de tankarna...

Fru Sy: Nu måste du vila ordentligt och ta hand om dig och Orvar. Inte suger du på att vara gravid heller, du gör det ju jättebra, det är inte ditt fel att din kropp reagerar så här, förstmed illamåenden sen med sd. Men det är klart att sådana tankar kommer, jag får stundtals sådan ångest att jag vill hoppa från nått högt när jag tänker på att det är mitt "fel" att Elise blev vräkt. Men så är det ju inte, vi gör så gott vi kan och mer kan man inte göra. Och du tänk så här, det är faktiskt inte så vanligt med prematura förlossningar och jag har redan tagit den öppna platsen i den här tråden, sorry så Orvar kommer att bo kvar tills han är för stor!

Lanovia: det är väl inte så konstigt att du inte vill lämna bort E, hon är ju så liten, sen är det väl ännu "värre" att lämna "bort". Det är nog bäst för barnen att den första gången som de är utan mamma och pappa att de iaf är i sin hemmiljö, men det är bara min åsikt

Daa: det är klart att det är skrämmande att bli mamma, jag tror faktiskt inte riktigt att jag är det, vaknar upp ibland och måste nypa mig i armen Det faller sig så naturligt och Axel och Fälga kan inte få det bättre!

Ninnis: Yay för 13 veckor, bir ni erbjudna KUB där ni bor eller ska ni göra privat? I vårt landsting får man bara göra efter att mamman är 36, vill man ha ett om man är yngre än det så får man gå privat.

Blomman: har sådana härlöigt juliga bilder framför mig av lilla blomslottet
Vi måste komma förbi i sommar, när Elise klarar av att åka bilbarnstol liiiite bättre än nu

Kramar till Bruttan och Blomman

Fru Sy: vilken vecka är du i nu?

Daa: förstår att du känner dig lite nervös för att fixa två bebisar på en gång. Jag känner mig lugn inför det men det beror mkt på att vi redan har ett barn; vi har liksom "gjort det" förut. Iofs bara med ett barn, men jag tror att rutinen från förra gången kommer att hjälpa oss denna gång. Blir det inte så kommer jag att få världens chock Vi planerar att vara hemma båda två till en början. Först är det ju 20 "pappadagar" och bara det är ju en månad i tid. Sedan ska vi känna på det men förmodligen stannar maken hemma någon månad till iaf, tills vi/jag får snurr på allt.
Det jag oroar mig lite inför är amningen. Jag hade för lite mjölk med Moa och nu är det två st som ska ha. Moa försökte jag till varje pris helamma men denna gång är jag inställd på att det blir ersättning för att klara matbehovet. Men samtidigt vill jag ju gärna amma litegrann åtminstone; vill inte att de ska dissa mig helt till förmån för flaskorna. Men jaja, vi får se hur det blir...

PB: det gläder mig att du inte tycker jag är en bulldozer!

Fru Sy, bort med alla sådana tankar! Du gör så gott du kan, mer kan ingen begära. Inte ens du själv.