Lanovia, jag förstår dig till fullo och tycker självklart inte att du ska lämna bort ditt barn att sova över natten hos någon annan förrän du känner att det är läge.
Folk gör uppenbart väldigt olika. Hur andra gör i just sådana saker skiter jag faktiskt blankt i och brukar undvika att fråga om råd när det kommer till sådant som jag anser att bara mitt barn och jag (och pappan) kan veta och fixa.
Sedan är det iofs intressant att höra hur olika vi alla lever våra liv, men det gäller mer allmänt.
Och nej, innan min son var ett år sov han ingen annanstans än nära sina föräldrar. Först gången vi hade barnvakt öht var när han var 8 månader och vi skulle äta julbord. Det rörde sig om sisådär 3 timmar och var precis vad både han och jag klarade...
Fru Sy, gravid är inget du gör. Det är något du ÄR och man kan inte vara bra eller dålig på det. Det är ingen prestation, och jag är så TRÖTT på att vi lever i en värld där allt i hela jävla tillvaron tenderar att ändå vara just det-prestationer. Duktiga mammor, duktiga karriärskvinnor, duktiga... Bestäm dig för att helt enkelt vägra att någon-allra minst du själv, ska få pracka på dig sådana "sanningar". Säg som Alfons-"Stick du stygga spöke, för du finns inte" Och så ägnar du din energi åt att istället vara rädd om och snäll mot dig själv. Deal?
Flamman, här kommer en kram helt kort och gott. *kram
* #== 
==#
Bruttan, dito!!!
Jag vet att det var något mer men....
fasen! Jag har blivit så disträ mitt i hur allt är just nu att jag glömmer de mest elementära saker hela tiden! Igår skulle vi skotta snö (för omväxlings skull), sonen gick ut iförväg och började. En LÅNG stund senare ropar han "men KOMMER du nån gån och hjälper till?!!" Då har jag glömt att jag är på väg ut och har ingen aning om att han är ute själv och skottar! 
Gud vad läskigt det är när skallen inte är med! Och det är så klockren igenkänningsfaktor på det och mycket annat från förra gången jag upplevde hur den sköra tråden brast och livet tog tvärstopp.
Jag försöker -enligt mina egna förhållningsregler och råd till andra, vara helt lugn i att kjag inte är lugn så att säga. Alltså, inte vältra mig i min ångest men inte få panik för att den finns där och bara försöka åka med i mitt eget liv om ni fattar. Jag sätter upp små mål och vägrar låta odugligheten och tillkortakommandena få för mycket plats. Det spelar ingen ROLL om andra jobbar och har tre småbarn, är perfekt tränade och har fucking julgardiner. Mitt liv är mitt och här och nu gör jag så gott jag kan för att varje dag ska innehålla något att känna lite glädje över och förtröstan i.
Som att vi igår hängde upp alla fågelmatsbehållarna och julkärven med fina röda rosetter, så att det idag sitter mänder av olika fåglar och käkar. Vi har stått på verandan och iakttagit, skrattat åt deras beteenden och pratat om vilka sorters fåglar vi såg. Kanske minns min son en dag när han är vuxen, hur hans mamma och han matade fåglarna och han kan i sin tur lära sina barn vad de heter.
Och kanske överlever han att hans mamam hade diagnosen "depression" stämplad på ett papper, och kan ha glada minnen med sig ändå. *hoppas och försöker tro*
Förövrigt har vi verkligen världens gulligaste grannar. Frun ringde över och sa"om ni flyttar bilarna så kommer S med traktorn och skrapar infarten åt er, nu när han ska skrapa vår egen." Iofs hade vi skottat så gott det gick, men vägskrapan har skrapar bort isskorpan som blir och då blev det världens vall och ett stort gupp vid vårat. Dessutom kommer iaf jag inte ner ända till marken med snösläde eller skyffel, jag orkar inte trycka så hårt. Men nu är det jättefint! 
