Sköterskan vill att en läkare tittar på mig, så vi drar till akuten nu då. Fast lite fånigt känns det-jag mår ju inte dåöigt för övrigt. men, jag hade ju antagligen sagt till ngn annan att den självklart skulle kolla upp det, så då gör jag väl som de sger åt mig då...
Vi hörs!
Nu är jag hemma igen. De har kört mig i en sådan där tub där de gör ct-röntgen och kollat hjärnan och tagit sänka, ekg, blodtryck och hela killivitten. jag har bra tryck, ingen hjärntumör och vaad de kan se ser allt bra ut so far-fast de konstaterar att jag har påtaglig yrsel och tex inte klarade att blund och peka på näsan och sådant där.
Så de sa att jag får åka hem för tillfället, men ska vila och om jag fortfarande är yr imorgon sa läkaren att hon vill att jag åker in igen.
Så, jag är ju glad att jag inte verkar ha något av det där värsta som då tex hjärntumör.
Å andra sidan är det ju otrevligt att ha något de nte kan se vad det beror på-och typ antingen nästan inbilla sig, för att det är så diffust, elelr så går det inte att hitta.
tycker det räcker med min värk och alla andra sådana där "ja och så har jag ont" men de kan inte säga varför. Man känner sig lätt som en som hittar på då.
men just nu tänker jag bara vara tacksam att de inte hade något att meddela med allvarliga miner.
För, som jag sa till min sambo-det finns faktiskt värre scenarion i våra liv än att vi just nu båda är arbetslösa. Mycket värre! Just nu (och eg sedan flera år tillbaka) är han nämligen mycket dyster över alltings varande. Det är såååå meningslöst och hopplöst allting i hans ögon sett. Och kanske kan en sådan här kväll på akuten påminna och sprida ljus över att det faktiskt trots ekonomi och jobbläge finns en hel del att se på som vi HAR också. Jag hoppas det funkade som en sådan reminder för honom.
Det skulle btw inte förvåna mig om pressen jag har att hela tiden vara den som tror och hoppas och håller ihop, ställer till det i min kropp med både värk och yrsel-någonstans tar det ju liksom vägen.
Jag tror för den delen att det bland kvinnor är en oerhört utbredd situation. Det har i årtusenden räckt att mannens bidrag är att dra hem oxen, och försvara mot yttre hot. Det är än idag märkbart i mönster och beteenden, trots att vi kommit till en viss förändring i hur vi lever familjeliv. Men trösta, peppa, pyssla om och vårda, sköta, lyssna och muntra upp, lugna, vaka och dela ut ömhet i rätt dos åt alla, är fortfarande något vi är starkt fostrade och övade i, sedan generationer, medan män knappt fått börja öva på sina egna barn förrän nyligen.
Nu ska jag sova!
Kram på er
Jag är hemma nu. HURRA för att gå på sin egna toalett, logga in på datorn, krama sin son, hälsa på sin lilla hund (som nästan kröp ur själva sig själv helt utom sig över frånvaron) och att srtax få gå upp och sitta i sin egen soffa. 
Men jag måste ju först in och säga TACK för alla omsorger! Jag måste verkligen betona att det hjälper när man ligger där och bara måste vara patient i smal säng och landstingets nattskjorta, att telefonen fylls av gulliga hälsningar så man minns att man inte är ensam.
När det gäller yrseln och hypofysen, så kan man nog egentligen sammanfatat det hela som att resan just börjat. För, det enda vi nu vet, är att det inte är en stroke eller något annt i lillhjärnan. Att yrseln är kvar vet vi OCH vi vet att jag har en förstorad hypofys. Det kan i sin tur bero på en mängd olika saker, där det såklart finns både svåra och mer bagatellartade orsaker. Men då måste man underöka mer, och jag får göra ny MR för just det. Läkare vill inte säga exempel, för de är nog dels rädda för att spekulera alls, och dels vill de nog inte ge patienten möjlighet att nojja iväg innan det är nödvändigt.
Men för att se nyktert på det hela, så kan ju en förstorad sak i kroppen innebära en tumör-godartad eller elakartad, vilket som. Det kan också vara andra saker, som de då vägrar säga mer vad, utan bara vill avvakta fler undersökningar.
Jag fick hur som helst ur honom såpass att jag inte ska vänta mig att det läker bort av sig själv.
Alltså drar jag slutsatsen att de pga yrseln undersökte mig för stroke,inte hittade något som tyder på det, men istället hittade detta med hypofysen, och nu måste fortsätta utesluta de värsta scenarierna med den (när nu lillhjärnan är avklarad).
Och vad som är värst eller bäst att få besked om kan man ju fundera över och vad det kan vara etc. men ikväll skiter jag ganska mycket i det för jag var bara så less på det där sjukhusrummet! Jag är glad att vara hemma-yr kan jag lika gärna vara här liksom. Vad det är jag har i huvudet, får tiden och undersökningarna utvisa. Och så får jag bryta ihop, jubla eller bli vansinnig alltutifrån behov...
KRAM alla fina trådisar, och Lappis-jag väntar med iver på din hämtningsberättelse.
Heloise, jag förstår precis hur du menar-jag längtar själv efter att få säga nya saker som inte är "arbetslös, sjukskriven, kass ekonomi bla bla bla" men, jag vill ju ärligt och av hjärtat höra hur NI har det, så kan vi inte en gång för alla bestämma att vi delar, så blir det lite lättare att bära och stå ut? och mycket roligare med allt det roliga och fina vi också har!
jag är just nu inte så orolig faktiskt. det har kanske inte gått in riktigt , eller är jag så cool som jag känner mig. Eller så har jag bara full tupp med att tycka det är jobbigt att vara yr, så jag inte ens tänker på vad ord som "tumör" kan betyda. ..
Jag googlade lite fakta om just hypofysen, och inser att den liksom är lite chef över allt med hormoner, så jag får just nu mest frågor som "hade jag det här redan vid IVF:erna och är det därför det inte funkat? Eller har jag sabbat mig med alla hormonbehandlingar och därför fått det här? hade jag verkligen sköldkörtelinflammation, eller har de missat detta så det eg var hypofysen redan då?", sådana tankar har jag hunnit tänka.
Vad jag just nu är mest rädd för, är om det skulle bli ett faktum att "ännu en sak som inte försvinner, men ändå inte är en sjukdom som det är självklart att man inte kan jobba med, fast den påverkar det mesta i livet" dvs. sämre livskvalitet, lägre förmåga på ett arbete, men inget som syns, inget folk vet och förstår och typ ännu en halvdiffus grej som folk antagligen tror att man simulerar, inbillar sig eller åtminstone borde kunna skärpa sig ifrån. Migrän, muskel och ledvärk, depressioner, lite sköldkörtelproblem-som lätt misstas för sinnessjukdom och så lite yrsel ovanpå det-jamen bra! kan inte den halvfeta tjejen bara skärpa sig, klippa det omodernt långa tråkiga håret och skaffa sig ett jobb!?!
DET scenariot skrämmer mig. I synnerhet om jag ska mista friheter som att köra bil och själv kunna ta mig hit och dit, och om jag de facto måste ha yrsel på sikt. BARA det kan gå över, så kan jag just nu tänka mig nästan vilken diagnos som helst. Bara de säger att det går att få bukt med!
Förresten Heloise, så vet jag att du finns där!
Alla: TACK fina rara ni för välkommen hem och allt stöd! Man blir glad av det!
Jag är nu så in i den nyfiken och spänd på hur det går för Ninnis....hejja hejja hejja!
Vilken abrupt avsutning på graviditeten och inte alls som man vill. Hoppas hoppas det har utvecklat sig till en fin och odramatisk dag och upplevelse för alla inblandade.
Blommis, hur mår du nu? Förstår att det är många tankar och orosmoln som vill trängas. Vad är det som händer härnäst? Hur ska de gå vidare?
*kramar om*
Men oooooooooooo-lilla lilla lillebrorsan! Var det nödvändigt det, att nästan skutta ut sådär? Jaha, ja men typiskt din mamma då-hon gillar när det är fart och fläkt och hon hinner göra många grejer. Nu börjar det, lilla pysen-vilken massa kul du ska ha! men du får nog ta och vifta igång kroppstemperaturen lite, för du vt, det är väldigt väldigt kallt ute nu. januari heter din månad. det är samma som min, så den är bra. Men ofta kall.
Ninnis, jag kramar och gratulerar allt jag kan härifrån östkusten.
Klockarbol, 
Jag vet inte om så många eg sagt så mycket sådant till just mig-jag mer anar deras tankar ibland och hör ett visst tonfall, och ser en tanke glida förbi i deras ögon medn de tror att de står och ser förstående ut när de frågar "och hur går det med jobb för dig då". Kanske anar de någonstans vilket träsk av långrandig förklaring de riskerar att hamna i där ordpiskan kommer att vina över deras nackar i plågsamt lång tid, så de säger inget. eller är de bara lika fega som de flesta-säger en sak till personen, och en helt annan bakom ryggen.
Min största anledning till att tror att folk säger sådant, är nämligen först och främst allt skit jag hört bakom andras ryggar,och varför skulle domens yxa inte falla lika hårt över mig när jag inte hör?
Och kanske är jag hemskt nog likadan själv och har en benägenhet att tro att vissa slinker undan, är lata, inte vill, ljuger, drar nytta av systemet etc etc. jag kanske bara hör sådant jag egentligen själv tycker-även om mig själv. Vad vet man tillslut, i allt virrvarr.
nu, blodprover!
Kram!
