I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Blompojken kom hem sprudlande glad och riktigt lyste av stolthet. Dels hade han med sig sin i träslöjden egenhändigt ihopsnickrade stövelknekt-mycket praktisk och fin (eller unik iallafall  han har gått loss med dekorerandet kan man säga)
Men framförallt hade han nu redovisat sitt SO-arbete med stor framgång. Han fick med sig sina åhörare "och det blev lite prat, så inte alla bara satt där" och kände själv att det flöt, och av fröken fick han fint beröm. DEN skjutsen framåt behövde han! Nu har han något positivt och en känsla av att ha lyckats förr med sig inför kommande arbeten.

Jag pratar om det här, inte för att framhäva min son och hur duktig han är, utan för att det varit SÅ mycket gapande och tjafs om läxor, hur trååååkig skolan är, hur jobbigt allt  är för honom och hur pressad han minsann är av att det ska bli betyg etc etc etc.
Jag har slitit rätt ont av att försöka både peppa, lyfta och samtidigt tvinga-för läxorna ska göras, punkt och slut! FY!
Så nu när det var ett sådant bamsearbete med en megasammandrabbning i början och ett hårt och tidskrävande jobb att få färdigt, så känns det helt fantastiskt skönt att det gav precis det resultat jag som förälder visste att det kunde och hoppades att det skulle.

Jag önskar honom inget hellre just nu än att han ska känna lust i sitt skolarbete. ungarna är där HELA dagarna i tio år-det är ju helt bedrövligt om det ska vara en klagovisa under merparten. Särskilt när det gäller barn som INTE har problem med inlärning eller andra stora hinder. 

Därför hoppas jag att just hans egen känsla den här gången och polletterna som trillade ner, kommer att kunna vara lite av ett startskott för en annan inställning och en annan atmosfär för honom, både i skolan och hemma-och mig när det är hemma han ska jobba. Har han gjort detta en gång, så har han ju den känslan att bygga på och minnet av hur gott det kändes att faktiskt ha jobbat hårt, gjort sitt bästa-och få skörda resultat. För, det kommer att behöva göras igen och igen och igen...

Daa, HJÄLP vad tiden går! Vad stora parvlarna har blivit *pratar som den tant jag är*. Man är väl trög, men i min skalle är allas barn små hela tiden....

Apropå det, tidens gång alltså, genomförde jag igår något av ett projekt. Det har tjatats från sväronen om foto på barnbarnet. Men jag har haft ambitionen att rama in först (inte minst för att jag vet att farmor annars bara sätter det senaste fotot över det förra, vilket jag tycker är lite sådär) och så blir det aldrig av att rama och tiden går.

Nu hade jag skaffat ram, så igår låg jag på golvet och hade fram alla dagis-och skolbilder sedan starten och letade, klippte och valde för att få ihop ett collage över åren som gått.
Åtta olika bilder från att han var 2,5 år min lilla skorpa och fram till nu strax 12 fyllda. Snacka om att man går längs memory lane medan man ser alla hans ansikten och åldrar -och gruppfotona! Herreguuuud de är ju skiiiitsmå han och hans polare!

Idag borde vi städa-vi ska ju åka iväg och det ÄR ju mycket skönare att komma hem och slippa mötas av att man fortfarande borde städa, utan istället att det är gjort...



Men hallå-det är ju faktiskt alla :ans dag idag!
Vad tar man och smäller till med för mysigt då? Jag har inte tänkt ut ett smack!

Syrinx, har tänkt extra på dig medan vi pluggat inför sonens prov i musik. Han har fått ett häfte med dels en del text, men ffa bilder på en massa olika instrument.

stråk-, sträng-, bleckblås-, träblås-, tangent- och slagverksinstrument.
Jättemånga! Eller åtminstone ett 50-tal. Ganska svårt när han ju inte spelar något själv.
Och Stradivarius är ett svårt namn liksom Paganini. Men han har fått en god förklaring till varför att "ta det lite piano" betyder att man ska ta och lugna ner sig lite...

Jaha. Nähä, man kanske skulle göra ett uppehåll i spammandet...

...och ta sig lite mer kaffe.

Hvidis-Gud ske pris för att du har mobilen!

Fru Sy-nämen OJ! vilken alla hjärtans-grej! Hur långt får ni mellan barnen nu då?

Bara så ni vet det, så ligger svenskorna 5:a, 8:a och 9:a inför storslalomens 2:a åk vid 13:30. En av dem, Sara Hector är en riktig skräll så långt. Oooo vad kul om det skulle kunna vilja sig väl för dem alla tre, så alla fick stanna topp tio! Och det gör ju inget ifall någon av dem kniper till med en medalj, lite mot oddsen...
Hejja Jessica, hejja Frida, hejja Sara!!! Och hejja Maria, som de tinte alls gick bra för i 1:a.

Nu hundpromenad så jag inte måste avbryta 2:a åket med pinkrundor.

Den här vinterns kräksjukevåg och influensagrepp har ju varit något helt utöver det vanliga! Personlaen på skolan och förskolan här  är som sagt snart desperata-man kan ju knappt bedriva verksamhet när det bara går runt runt runt. Hvidis, du hade  nog inte fått lämna din lilla igår om det varit här och de vetat att hon kräkts dagen innan. Jag tror man måste komma ihåg hur smittsamma barn är även när de piggnat till själva. (sade hon och spädde på det dåliga samvetet...)

Och man blir ju HELT slut av att ha det hemma!

Leksi-ja tänk om man ibland lyssnade mer på den där magkänslan...
Hoppas du får en smula lugn och ro och vila nu det sista. -Undrar förresten hur många kvinnor under åren som haft smått panikslagna känslor just inanna förlossning, för man vet hur jobbigt det kommer att vara och så är man redan dödstrött innna, kan inte sova, har ont och känner sig helt slut-det blir lite av en sådan där "bara du slappnar aaaav"-grej av det hela. Som en sak till man skulle bordat lyckas med.

Ninnis, vad härligt att höra av dig! och vilka fina ungar det är du har därhemma!
Idag får du  passa in amningarna efter Emil och Theodor hörru!

Flamman, jag berättade om det där SO-projektet mest för att framhåla hur vedervärdigt det var att ha hela det där hemska stridanet-och vad skönt det var att det (för en gångs skull) verkligen konkret utmynnade i  något helt annat och det jag önskar att man alltid kunde nå.
FY fadriken vad vi har fräst, snäst och skrikit över läxorna och vilket pissigt humör jag själv visar alldeles för snabbt när han tjurar. Jag tror ingen som hör oss skule uppfatta mig som tålmodig om jag säger så...
Det var därför det var så skönt att han nu fick så tydligt kvitto på att det han gjorde blev så rätt. Vilken skillnad det är på att göra sitt allra bästa och att bara svepa över i stora drag. Han fick se det både på musikprovet och SO-redovisningen och insåg själv att han låg i absolut topp resultatmässigt. Det blir bra att realatera till framöver-han kommer att förstå vad man väljer att lägga ribban för sig själv-och också vad man då kan vänta sig för resultat.
Och när det gäller SO-arbetet så lärde han sig en hel del om ren studieteknik-vilket känns värdefullt för framtidens alla läxor.

Vad härligt att höra att M tagit saken på allvar!(allt annat kan ju verka korkat, men "strutsen" är ett vanligare beteende än man tror) Mera sallad åt foket!

Det var bra att komma iväg till sväronen några dagar. Jag fick uppdatera med en vän jag inte suttit ner med på vad vi kom fram till måste vara åtminstone fyra år. Vi insåg också att det rullat på en del i bådas våra liv och att just de senaste åren innehållit en hel del sådant där som lätt hindrar en från att höra av sig. Jo, för man vill ju vara sådär glad och positiv och ha roliga saker att berätta-så det blir lätt att man inte söker kontakt, utan håller sig lite undan. 
Vi i familjen har också hunnit middag med vänner, middag med sväron, födelsedagskalas, egen finmiddag bara vi tre på Italiensk toppenrestaurang, softa i soffan och dessutom blev blompojken medbjuden på bio på sin födelsedag, så han fick egen kvaluttatid utan sina päron.
Vi kom faktiskt hem redan i tisdags, men jag har tagit datorfritt och vi har suttit framför brasan och lyssnat på ljudbok som omväxling-sonen har haft TV´n för sig själv, för att få testa sina nya spel (nu innan skid-VM drar igång och han inte alls får ha den för sig själv...)