Hvidis, det du skriver om att ni spånar på för företagets del, och ditt engagemmang i dina medarbetare, är från mitt perspektiv en rent strålande och alldeles urkraftsjävlabra anledning. Dina barn får dela med sig lite av dig till resten av mänskligheten. det finns uppenbart folk därute som behöver dig mycket mycket!
Men VAD håller folk på med?
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/festade-i-kyrkan-och-stal-prastskrud_7883978.svd
Har de ingen lokal? 
Hvidis, min son är just satt på en nässpray som heter Nasonex. Den är eg för vuxna och bla bihålorna. Han har fått den för att han har öroinflammation och den kan i kombo med vanlig nässpray hjälpa till så att det sväller av och förhoppningsvis inte spricker i örat. Det verkar faktiskt redan ha hjälp något, för han har inte lock på samma sätt, även om värken är kvar. Kanske en produkt värd att pröva?
EA, hormonplitor ska man bara låta bli att peta och klämma på-d är inte snygga, men de försvinner! Sonen såg helt förskräcklig ut några veckor i början-inte alls sådär babylent fjunnigt gullig som man vill, men det försvann. 
Flamman-extra kramar här med!
Lanovia-funkar det alltså så att du får åka till ett kontor varje dag på just kontorstid, och vänta på att ngt dyker upp? Kommer uppdraget så att säga till kontoret då, så du alltid sitter på samma ställe, eller måste du åka iväg?
Idag måste vi ta ett varv med dammsugaren här och röja av lite-det far omkring tussar lika stora som hunden har jag sett...
Igår blev stressigare än jag tänkt, för innan reumatologen i Kalmar, blev vi tvungna att åka till VC med sonen. Han har en rejäl öroninflammation och hade igår så påverkade öron att han faktiskt inte hörde vad man sa till honom.
Som TUR var hann vi skjutsa honom både dit och hem för att sedan åka vidare själva-han hade aldrig orkat hänga med på den turen så risig som han är just nu. Tack och lov att han är stor nog att lämna ensam hemma med en film och sitt X-box. Jag tyckte det var rätt jobbigt ändå, för det är ju en viss anspänning inför de här viktiga läkarkontakterna utan att man också ska ha dåligt samvete över att ens barn hade behövt ens ompyssling hemma. Det eviga splittrande samvetet...
Dessutom skulle vi leta födelsedagspresent till honom, så vi blev ju borta extra länge. Fast medköpt sushi och bakelse och mera film i soffan på kvällen när i väl kom hem räckte långt som plåster tror jag.
Läkaren jag träffade var jättebra! Behövde inte känna mig avfärdad eller misstrodd-det är min största oro hela tiden, att ingen ska tro att jag faktiskt har ont och bara tycka att jag ska skärpa mig.
Jag har hur fina värden som helst på alla prover. Till och med mycket fina. Alltså behöver jag inte vara rädd för någon aggrresiv form av reumatism de närmsta åren. Det fungerar tydligen så, att kroppen skapar antikroppar på ett väldigt tidgt stadium, så man kan säga att de närmsta tre åren åtminstone kommer jag inte att få något sådant. Reumatism bryter vanligast ut i 50-årsåldern och man kan aldrig säga aldrig, men det är inte vad han ser som mest sannolikt för mig.
Värken tror han är av fibromyalgikaraktär. Det är en jobbig sjukdom för att den är svår att diagnotisera, inte minst för att det inte finns enkla prover att ta. Men vi ska titta vidare på värken efter att allt som har med hypofysen att göra har retts ut. Det kan nämligen finnas klara samband och dessutom är det ju viktigt att man vet om olika saker för eventuell medicinerings skull.
Han sa att detta med hypofysen är jätteviktigt för fortsättningen, för "hypofysen är chefen över alla körtlar i hela kroppen". Jo, precis, det var det jag också räknat ut.
Så precis som jag trodde, var detta besöket bara en del av början - men en viktig del, för han tog sig verkligen tid och kändes både kunnig och seriös.
Lanovia, då är jag med!
Apropå hur jag mår, så är jag glad att jag igår em visste vad jag redan vet så att säga, för ute på stan blev jag så fruktansvärt yr och illamående att det nästan inte går att låta bli att bli rädd fast man varit med om det förut. Det var klart värsta vändan sedan lördagen då det började.
Det verkar som om jag uppenbart måste ta det ganska lugnt för att det inte ska bli sådär. Det känns när det blir som värst som om jag skulle ha suttit i en sådan där åkattraktion alldeles för länge och dessutom ätit typ två kilo godis eller så. Dvs yr, illamående och alldeles skakig. Jättejobbig känsla och hemskt när det bara dyker upp helt ur det blå. Jag hoppas det ÄR så att det är hypofysrelaterat, så det går att få bort om hypofysen blir normalstor igen. Vad yrseln annars kan vara, orkar jag jag inte ens spekulera i.
Imorgon ska jag på undersökning på ögonmottagningen, så vad de säger blir ju intressant.
Flamman, ja det är helt otroligt vad de kan göra numera! Man fattar ju inte hur det är möjligt!
Och samtidigt hemskt när det är ställen de inte kan göra ngt åt. Min mammas sambo genomgick en likadan röntgen som jag, med väldigt tråkiga svar-hans syresättning till lillhjärnan är i princip obefintlig och alla de igenkalkade små kärlen går visst inte att gör något alls åt. han är så ledsen och går hemma och säger-Men, kan de ändå inte göra någonting? Och det kan de inte. Han har kämpat hårt senaste åren med att få bättre hälsa och kommit i form på ett fantastiskt sätt med jättemycket bättre värden på allt-men det här, som ju är som en tickande bomb, kan han inte påverka. Sådant där är såna konkreta påminnelser om vår dödlighet.
Strax ska vi ge oss iväg för att avverka dagens läkarbesök. Idag är det ögonläkaren jag ska träffa. Så får vi se (haha) vad de har att säga, som bidrag till mitt pussel. Innan dess ska det hämtas hem lite läxor från skolan, så sonen inte hamnar efter nu medan han är hemma. Alltså dags att gå och duscha så vi hinner utan stress.
Hvidis, jaaa vad sa de egentligen...
Först glömde de bort mig, så jag fick vänta skitlänge och bara för det fick jag pengarna tillbaka för undersökningen. Om man får vänta mer än 30 minuter efter att man anmält sig ska man visst få det.
Sammanfattningsvis kan man säga att högra ögat verkar helt friskt, medan det vänstra har en påverkan och avviker i undersökningen. Det kan-eller inte-ha med hypofysgrejen att göra. Så jag kommer att få komma tillbaka igen efter att man sett på hypofysbilderna framöver. Samma som hos reumatologen alltså-alla vill veta mer om hypofysen, eftersom den kan spela stor roll lite överallt uppenbarligen.
Det kan-eller inte-också vara det som gör att jag känner mig yr, men det får vi också se mer om.
Hur bråttom det blir tillbaka avgörs av vad de kommer att hitta på MR-hjärnaundersökningen.
Så nu händer inget mer förrän jag varit på den, vilket är den 22/2. Ja, förutom cellprov på gyn nästa vecka-man måste ju tacka ja när man får en sådan inbjudan gubevars!
Lanovia-ja var stolt! Det var väl verkligen jättekul!
Hvidis-underbart! Både era planer och framåtskridandet och de ljusare mornarna! Och Talgoxen såklart. jag hörde häromdagen att det nu kvittras och tjuter på morgonen-då vet man. Fåglarna missar inte på en sådan sak.
Jag såg en hel flock domherrar på morgonsvängen med hunden i förrgår-himmel vad fina de är med sina röda bröst. Undrar vaför de inte äter vid mitt fågelbord-har granenn någon extra lyxig mat? 
Truls har blivt galen. Jag tror det måste vara en löptik i närheten, för han beter sig som en komplett vettvilling. Han springer efter oss inne och GNYYYYR-det gör han aldrig annars. Sambon var förbannad häromkvällen och rasade om att detminsann bara var han som gick ut med den där hunden och att vi måste fatat att man måste gå en bit, inte bara ta ut honom i trädgården. (Han brukar få pinka "mellanpinkar" i trädgården och så går vi typ tre-fyra promenader)
I allafall, när jag varit ute med hundskrället och rusat efter honom medan han kravlade runt över gärdet (där vi aldrig går annars, men dit han bestämt skulle just nu) och han betett sig som en besatt utan att visa intresse för något som helst trängande behov av normalkaraktär, utan helt mållåst strävande runt runt efter ett uppenbart underbat spår,kvidandes och grymtande....
..... gick jag in och meddelade sambon att hunden ingalunda har fått för lite promenader och därför kissnödigt skriker om att få komma ut. Hunden har kåtslag kort och gott. Han tänker leta reda på flickan i fråga och saliggöra henne och välsigna världen med sin vitfluffiga avkomma.
Ahaaaaa... sa sambon och man såg den manliga polletten trilla ner, det är sååååå han mår. Jag tyckte mig ana en viss igenkänning glimta till i hans ögon. En från svunna hormonstinna ungdomsdagar.
Om det inte är det som det är fråga om, så HAR han (hunden) blivit galen och då vet jag inte vad man gör...
