Inlägg från: passionsblomman |Visa alla inlägg
  • passionsblomman

    I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

    Här har det kommit massor av snö inatt. Det blev bländande vitt och nu ser det jättekonstigt ut att vintergäckens gula blommor lite skrämt kikar upp ur snön där den börjat smälta lite nu när solen värmer. Men, det ingår väl i den här årstiden.


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Tack ska du ha gumman! Jag gläder mig enormt över alla mina vänner och anhöriga-jag vet inte hur man gör för att behålla förståndet utan sitt nätverk. Jag vet ju redan eftter våra år, att vi alla finns här i vått och torrt-men det är gott att bli påmind.

    Förövrigt så tror jag att det här med att kunna eller inte kunna förstå, kan bli lite av en egotripp. Alltså "iiiingen annan kan förstååååå hur det här är för mig-om de inte varit med om samma sak själva"
    Självklart kan man inte på detaljnivå veta hur en exakt situation är att uppleva förrän man gör det inifrån-men faktiskt så tror jag ändå att man , om man är begåvad med nåågorlunda grundläggande empatisk förmåga, kan leva sig in i känslor av oro, hjälplöshet, rädsla, förlust, sorg och ren och skär smärta utan att man nödvändigtvis måste ha gjort exakt samma erfarenhet själv. De flesta av oss vet hur det känns när man blir riktigt rädd, eller när man hör någon meddela något som är lite för stort att ta in. Eller hur ens själva tanken på att förlora sitt barn hotar att slita hjärtat i bitar-eller hur paniken kryper längst ryggraden om man lever sig in i att man skulle orsaka en svår olycka eller vad som helst.

    Det jag menar, är att man ju naturligtvis inte kan leva någon anans liv och var och ens smärta eller glädje upplevs ju inom just den personen. Men jag tror att man kan dela båda delarna i lite större utsträckning än vad man ibland tillåts. Ibland stänger vi själva ute andra med att ta patent på hur det känns menar jag.

    Samtidigt som jag ju vet att kontakt med andra som verkligen har upplevt samma eller liknande saker, kan vara helt oväderligt. Kanske för att få en plattform där man kan få mötas i svarta skämt om sin situation eller skaka på huvudet åt andras korkade kommentarer osv. Igenkänning och "jamen eller HUR"

    Det jag själv kan känna genom olika saker man gått igenom, är kanske att andra ibland tror att det är helt andra saker som är "värst" med situationen, än det jag själv upplever. Eller att folk har ett väldigt stort behov av att snabbt säga något som ska trösta. Något som starkt tenderar att bli klämkäckt. (i stil med "jamen du får vara glad för det barn du iallafall har") Och att det egentligen ofta är sig själva de försöker trösta på något  sätt. Jag har själv gjort likadant.

    Ja, det var ett litet tankespår i ämnet...


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman
    lanovia 08 skrev 2013-03-14 14:18:38 följande:
    Ligger mkt i det du säger Blommis. Jag uttrycker mig nog inte jätteklart o använde kanske lite fel ord. Jag kan mkt väl föredtälla mog skräcken, maktlösheten etc etc. Och jag förstår den. Men exakt uur drt är att befinna sig där du är nu kan jag inte föreställa mig. Äh rör jag till det mer nu?
    Nej för tusan-det var inget fel på hur du uttryckte det!
    Det är väl så man ofta känner, och säger med för den delen. Och jag tycker det är ett sätt att på något vis visa respekt för att den man talar med genomgår något som inte bara är att vifta bort.

    Men jag har funderat en hel del över just det där genom åren. Inte minst under IVF-tiden. Även i allmänna trådar här på forumet tycker jag det ofta kommer upprörda reaktioner som att "du ska inte komma här och säga något för ingen som inte varit med om det jag varit, har rätt att säga något om hur jag reagerar eller beter mig". Precis som att man måste bevisa först att man genomlidit mycket nog själv för att ha något att komma med liksom. Som om all klokskap och vetskap bottnar i egna erfarenheter. I viss mån är det kanske så, men kanske kan det räcka med egna erfarenheter av livet i stort, utan att man alltid måste ha upplevt precis samma sak, tänker jag. Just när det kommer till allmänmänskliga saker som sorg, svek, vrede, besvikelse, rädsla och föralldel även glada och positiva saker.

    Så mina egna funderingar var mest en högt tänkt tanke om något jag haft med mig ett tag. Och dina ord blev startskottet för mina. Fast jag förstod precis hur du menar och tycker inte alls att det är något konstigt eller fel.
    Men jag tror man kan tänka sig för ibland när man har det svårt så man inte blir som en tonåring "för ni fattar ändå ingenting".
    Ibland fattar folk ingenting och är helt dumma i huvudet-men ibland fattar fol mer än man tror. Eller ens vill att de ska kanske.

    Själv har jag just varit på en rasande promenad ihop med min sambo och moget och samlat skrikit åt honom en stor del av vägen. Om att han fan inte fattar någonting alls. Eller åtminstone inte fattar att han behövs och kanske behöver visa att han finns där. Att jag kanske är mer erg än ledsen för att ledsen inte får lats och skrämmer mer och att han kanske kan låta bli att ta tonfallet personligt och bara låta mig ösa ur mig hur arg jag är. Som ni gjorde häromdagen. Istället för att bli "men herregud va´äré määääre???" ja VAD är det med mig?
    Säg inte å ena sidan "jag tycker du borde reagera och det här är ju helt hemskt och vore det jag skulle jag bryta ihop totalt" och sedan undra vad det är med mig när det väl kommer en reaktion. Fan-han känner ju mig! Han borde veta efter 14 år att arg är ett ganska troligt scenario. Och att det inte är honom de thandlar oom.

    det gör mig också så jävla jävla arg!!!
    Jag FATTAR att en sådan här sak är påfrestande för den man lever med och att det är sorg och förtvivlan och oro för alla. Precis som när jag hade utmattningsdeppressionen. eller när vi höll på med IVF:erna. men jag är så in i själven jävla trött på att höra om alla andras  tankra om att "jag får ju förstååå att det här är jobbigt för blommannen också" vaddå OCKSÅ?
    Jag känner att jag levt en jävligt lång tid med skuld. Nu kommer lastfartyget ångande igen, rakt emot mig där jag sitter i min lilla eka på öppet hav. Vem kan ro utan åror?
    Och ett skepp kommer lastat. Med vaddå? Med skuld kommer skeppet lastat. "Du är en börda. Livet är svårt när det ska levas med dig. Du bidrar inte. Du är en belastning. Du kostar energi och suger ut den från dem som behöver sin energi till annat. Du är droppen som får bägaren att rinna över och orken att rinna ut. Du är för mycket. Ingen kan existera bredvid dig och växa och blomstra. Du kväver glädjen, orken och växtkraften. Du brer ut dig överallt med ditt ofruktsamma elände och ingenting slår ut i blom på dina grenar.Jämt ska det vara något med dig-alltid ska du komma dragande med något jobbigt"

    Och så tar skulden mig. Våldtar mig igen och igen. Och jag ser oron och karftlösheten i min sambos hela kropp. Hur han kommer av sig. Tappar modet och inte tycker något alls är någon idé. Och jag tar på mig rollen att trösta. Trösta honom och peppa. Jag gör det ganska argt och skarp, men jag gör det. För man får inte ge upp. Inte säga att dä går allri å dä ä ingen idé. Inte låta Hjalmar...."å går dä så ä dä redan försent"

    Jag vet inte. Alla andra tycks ibland så självklart och harmonikst "dela allt" och "gå vägen tillsammans". Och aldrig förlora närheten. Hålla ihop.

    Jag tycker den där närheten ibland är förfärligt påfrestande. För i den ser man alla tusen känslor och måste tåla att stöta ihop med allt den andre känner.
    Och man vill ha närhet-men vara ifred.
    Och man vill att någon ska förstå-men helst bara krypa ihop och försvinna.
    Och man vill ha tröst-men inget medlidande
    Och man vill ha hjälp-men det går inte att hjälpa
    Och man vill vara omtyckt-men arg
    Och man vill bli buren-men inte betraktad som svag

    En älskvärd bitch som har suttit på handlarnas trapp så länge att där växer mossa. Men inte fan har hon hittat sin papperslapp.
    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Hallå Lanovia!

    Jag har försökt passa på att få dagsljus och lite solstrålar nu innan det stora snöovädret ska dra in. Men jädrar i min låda vad kallt det är fast soligt!  
    Kommer ni ihåg ifjol den här tiden? Då hade vi någon slags värmebölja och rekord och jag minns att det var nästan 20 grader varmt och huggormarna kom fram och tinade upp sig på skogsstigen i solen.
    Det kan jag ju säga, att den huggorm är inte född som skulle komma på idén att försöka sig på att ringla upp sig ur vintervilan nu. Den skulle gå av som en avbruten istapp.

    Jag försöker mota undan tid genom att "crossa" och promenera. men nu har till min bedrövelse magen gjort tvärnit igen. jag som lyckades så br a med det där tarmreningsprogrammet jag gjorde, och efter det har allt varit frid och fröjd på den fronten. Nu är det sådär igen, att vikten ökar dag för dag helt enkelt för att jag inte få ur mig allt som behövs. Man får nästan panik faktiskt. Ursäkta samtalsämnet!

    Panik var det i min dröm inatt igen.
    Jag var i källaren och visste att en mördare också var där, men kunde inte se honom...classic...beväpnad med gasolbrännaren vi har att tända i pannan med (tung pjäs-bra att slå in skallen på någon med) vevar jag i blindo i mörkret. Småningom är han där-och jag eldar honom med gasolbrännaren för fullt och bara typ "eat this motherfucker!".
    Under tiden kommer sambon ner i källaren, men han är upptagen i telefon och märker inte vad som händer, utan jag får klara mig själv. Till sist tar gasolen slut så lågan slocknar, och då är den jäveln såklart inte död, utan kommer hånleende emot mig med en skruvmejsel i näven. Jag vet genast att han tänkt köra in den i min hjärna rakt genom ögat. Jag skriker "hjälp mig nu" och sambon säger "men avbryt inte sådär! det finns fler än du i världen! Du får väl slåss!" " nu kan jag inget mer-jag har inget att slåss med, den tog slut och han har en skruvmejsel"  skriker jag. Men jag kan bara stå där och vänta på det oundvikliga.
    Sedan vaknar jag.

    Tja, man behöver ju inte precis vara reketforskare för att fatta min drömmar.

    lanovia förresten, jag tror att sambon tog till sig och förstod. Tror. Han har iallafall kramat mig och sagt "det är inte så lätt" när jag haft mina utbrott. jag har inte haft så bra dagar. Det har börjat glida över i rektionsfas och vulkaner av vrede och maktlöshetskänslor. Jag inser att jag inte är kul att vara med för tillfället. Men det är så det är.


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Förövrigt hoppas jag att tråden inte blivit ihjälslagen av all min svada och självupptagna ältande. Jag vill verkligen gärna höra om era liv, det hjälper att hålla saker lite normala.
    Var är ni, vad gör ni?


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Imorgon måste alla ni skåningar vara försiktiga i trafiken! Klass2-varning, vänner hör ni det! Gå inte ut i stormen om ni inte måste!
    Vi ska visst klara oss undan med klass1 här vad jag förstår.

    Hvidis-jag skulle gärna pröva en sådan där rockring. faktiskt var jag en fena på just rockring när jag var liten. Jag kunde ha igång den hur länge som helst typ. Den där däremot, låter ju inte som något man kör på med i så värst långa stunder. men säkert nyttigt.
    Jag är lite lätt(ad)(are) nu, för nu har jag idag varit x2 på huset. det ÄR bara en sådan befrielse. Snacka om att basbehoven verkligen är bas. Om inte de grejorna funkar mår man apa! Sova, äta, skita. Precis som man checkar av bebis missnöjelista-faktum kvarstår livet ut....

    Apropå bebis- jamen jag har ju undrat hur det gått för leksi! Tack för nyheter Flamman! Hoppas du kikar in snart Leksi och rapporterar lite!

    Anne, jag försöker minnas de där utvecklingsfaserna, då saker och ting kan vara ltie extra känsligt vad gäller förändringar...
    ...men jag kommer inte ihåg! Man tror när man är där att man ska minnas allt alltid-och tolv år senare har man mest ett luddigt hum om hur allt var. Skäms
    Dock tror jag att det är högst individuellt både för barnet i fråga, men också på hur varje relation och varje familj som helhet fungerar. Vissa ungar reagerar ju knappt på någonting alls verkar det, och andra har helt andra reaktionsmönster.
    Idealet vore väl att passa på i ett läge där lilltjejen verkar i en lugn fas så att säga-men hur ska man kunna veta det någon längre tid i förväg liksom.
    vad jag däremot tro mycket på, är om man kan växla över på ett sätt så att båda är lediga med barnet lite i övergången. Har ni någon semester inplanerad? För att byta i samband med det tror jag kan vara bra.

    Lanovia, det där beslutet låter verkligen asjobbigt! ObestämdVad bra att ni tycks landa i något bra. Det är inte alltid så himla lätt!


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Hvidis, ja den där drömmen, den var mellan mig och min hjärntumör rakt av! Om jag opereras, så går de in via näsan och in bakom ögonen. skruvmejsel...
    Det är mitt vänstra öga som är påverkat i synfältet och det är bakom det och på vänster sida huvudet jag har min migrän. Klart han skulle sticka mig i ögat...
    Att sambon var upptagen med sitt, tror jag bara betyder att detta kan ingen hjälpa till med. det är min strid. Och att han inte fattade att det var så skarpt läge, är också lätt-det syns ju inte precis utanpå det här jag har. Det är lätt att möta mig och inte se alls.

    Hoppas bara att i verkligheten ska blåselden räcka hela vägen-då ska jag jäklar i det dansa segerdans!!!

    (Både jag och sambon drömmer för övrigt ofta drömmar där den andre av oss dyker upp som den som på något vis ffår representera den man kunde förväntas lita på, men även den är borta eller vill inte ha med en att göra, sviker eller bara inte ser att man finns ens-eller är med någon annan. Som att det undermedvetna testar av alla värstascenarion. Och sätter ett ansikte på hela ens behov av att ha någon att lita på.)

    Har ni förresten sett den där förskräckliga nya serien "The following"? Jo, för har man det, så kan man utan vidare få mardrömmar om onda män i källaren-helt utan hjärntumörer, och bara med vanliga hjärnspöken så atts äga. Hujedamej!

    Jag har slagit rekord idag, tänker jag avslutningsvis skryta med. Jag sprang i somras mina 5 km på sisådär en halvtimme. När jag gick på crossen första gången kom jag 6 km på 30min, dvs 5min/km. Idag klarade jag över 7km och hastigheten blev 4,07min/km. Det är faktiskt mycket snabbare än jag orkat förut. det ska bli roligt att se i sommar hur fort jag orkar kuta den där rundan. Jag tänker inbilla mig att jag kommer att springa som en gasell därute i skogen...


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Förresten måste jag säga en skrytsak till. eller åtminstone riskerar det att hamna på skrythyllan. Blompojken kom hem med sin SO-bok där fröken skrivit kommentar till hans arbete (ni vet det där vi slet med under tårar och utbrott men som sedan blev bra). Han fick A på sitt arbete och otroligt fint beröm!!! Träffade fröken häromdagen och han sa då att "det var ett heeelt otroligt fint arbete och hans redovisning var helt lysande-helt klart bäst av alla!" (då ska vi komma ihåg att han abetar ihop med dels sin egen klass, alltså femman, men också med sexorna, så han hade visst impat rätt stort på de äldre)

    Nu måste jag skynda mig att säga att jag verklgien skiter i det där med "bäst" för det är sig själv han ska utmana om sitt eget bästa-men det var roligt att hans ansträngningar räckte till att få känna känslan av att lysa. Och den behövs-för nu är det dags för kemiprov nästa vecka och det är ganska omfattande, och ungen vill inget annat än ha påsklov...
    ..då kan man behöva minnet av ett A i bakfickan att peppa lite med, medan man förhör om Alfred Nobel, Marie Curie och atomer, molekyler, ph-värde, homogena blandningar och allt vad det nu var.


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Ja, jag är glad att jag hör till dem som minns vad jag drömmer-även om det i perioder är konstiga grejor. Det värsta tycker jag nästan är att vakna och bara ha en fastklibbande känsla och veta att man drömt men inte vad. Det kan obehaget hänga i länge. Fast rena fasans mardrömmar är ju också hemskt. Sådana där man väcker sig själv genom att man skriker rakt ut, storgråter eller slåss.


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Jaha-har det kommit någon storm till er i skåne än? Här blåser det rejlält, men ingen snö ännu.


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
Svar på tråden I vått&torrt när midvinternattens köld är hård