Norrskensflamman skrev 2013-01-29 08:30:36 följande:
Blomman, jag vet faktiskt inte vad som skulle hända... Men precis så som du skriver har jag velat säga åt henne... men jag törs liksom inte. Tycker på ett sätt synd om henne. Känns också som att ovanpå allt detta så behöver hon kanske inte en utskällning från sin dotter. Men egentligen är det kanske det hon behöver.
Just det! jag tror det handlar mer om ett litet uppvaknande, eller att någon helt enkelt sätter en gräns. Det är nämligen lätt att man drar saker precis så långt som gränsen från andra tillåter när man själv mår dåligt. En sak är också helt säker: det är mycket sällan någon hjälp eller nytta med att någon tycker synd om en. Det är mer meningsfullt att tycka om i den utsträckning man kan, och i det behöver man ha en uppriktighet i sin kommunikation tror jag-även om folk är svårt sjuka eller döende. Inte minst för att ha saker på rätt plats efteråt, utan en massa skräp.
Det kan ligga ganska stor förändring i balansen i en relation bara i något så enkelt eller rätt litet som att just sätta en gräns för hur mycket gnäll eller agressivitet man tänker lyssna på i stunden.
Och det behöver absolut inte leda till avstånd eller stora konflikter. Det brukar vara rätt läsbart och tydligt när någon från hjärtat sätter den där gränsen. Faktum är att jag tror att även den som ligger där någonstans letar efter gränsen-att någon vågar bemöta ens tramsigheter och självömkan som den är, betyder ju att den faktiskt ser en som en fullvärdig människa trots allt.
Norrskensflamman skrev 2013-01-29 08:30:36 följande:
Nu sist när jag var där så sa jag iaf åt henne att pappa måste ju få äta och vila lite också annars orkar han ju inte komma till henne öht snart. Då blev hon tyst och sur.
Gott! Precis så!
Du ska se att hon inte surar lika mkt när ni ses nästa gång och gör hon det, så hugg inte på den kroken.