I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Åmen shit! Där var det klippt igen. *bölar rakt i morgonkaffet*

Ja tänk! och tänk att det ÄR sant! Helt helt galet underbart! herregud, det blir utropstecken överallt med vaddå det ÄR ju utropstecken!!!

Sambon kom ner igår em och undrade "men vad ÄR det? så jag fick ju skärpa ihop mig, snyta mig och förklara att jag bara har lite glädjeyttringar här...nu ska jag också skärpa ihop mig och åka iväg och räkna min matematik.

Det är hiskeligt kallt här idag, så det blir till att skrapa bilen även på insidan rutorna tror jag.
Ni skulle se soluppgången-himlen ser ut som om någon spillt rosa och gult i massor över den. Och vitt ute och knastrig rimfrost. Vackert.

Lappis-jaha, jag trodde att man kanske fick lite fler föräldradagar när man adpoterade, bara för att man kan ju kanske tro att det skulle behövas eller vara önskvärt. Fast det är klart-det är ju en slags chock eller överraskning på sätt och vis hur som helst att det bor en annan liten människa i ens hus, även när man burit barnet, så vad det gäller just att landa och fatta, så är det kanske egentligen inte så stor skillnad. Men, hur funkar det med all tid ni måste lägga på att åka iväg, och när ni just kom hem, hade ni inte en tid då ni kunda vara hemma båda då, eller hur funkar det? Måste ni ta semester, eller hur går sådant till?

Å, vad sen jag är nu... jag vill ju prata mera och höra mer...du får skriva din förlossningsberättelse och berätta om hur det var att hämta honom. Det måste ha varit känslor "all over the place" som han sa, Daniel. Hur stod du ut på flyget dit-ville du inte skrika "men flyg lite fortare" elelr var du kolugn?

Nej nu måste jag sticka! Svejsan!

Lappis*hoppar ivrigt upp och ner och klappar i händerna medans väntar ivrigt på imorgon*

Åh det är så KUL och härligt att få höra dina egna ord och upplevelser-allt man annars själv kan göra är ju att försöka föreställa sig utifrån den lilla kunskap man har och försöka sätta sig in i hur det skulle kunna vara. Jag förstår verklgien den där känslan av att vara alldeles tom. Så har det ofta varit när jag backar till känslan precis i något som man kanske väntar sig skulle vara väldigt svallande.
Som när jag höll min son första gången efter förlossningen. Jag var inte alls "gråtig" eller sentimental, gripen eller svämmade över av kärlek. Jag var bara helt slut. Svämmandet kom stötvis och lite i taget-med en klar peak dag 3 när vi åkte hem från BB och mjölken och alla hormoner dessutom strömmade till.

Eller den stora tomma känslan när farmor dog eller andra sådana där "när det bara blir för mycket-stunder". Jag tror hjärnan inte klarar att hantera allt det stora sådär genast. man fattar lite trögt och lite i taget. Som tur är, annars skulle man väl smälla av.

Bodde han i fosterhem alltså innan? Inte barnhem? Vet ni mycket om hans bakgrund och sådant? Hur funkar det med namn-behåller man vanligen även det barnet hette sedan tidigare, eller gör man som man vill och hur har ni isf gjort?

gud vad jag frågar! Svara bara om du vill!

Alltså, jag fattar ju att man döper barnet till något man själv väljer-jag är inte helt tappad, även om det kan verka så... det jag undrar är om det namnet barnet redan hette får hänga med som ett andranamn, och om man väljer det själv som föräldrar, eller om det blir två namn automatiskt. Kanske en helt puckad fråga, men nu frågade jag den ändå.

+1 på den!!!

+1 på den med!!!

Hvidis, vaddå för tävlingar?

*känner lite på min egen inte fullt lika vältränade rumpa*

fast faktiskt-jag har gått på crosstrainern varje dag den här veckan och testat olika program för att se hur jag ska lägga upp det framöver. jag tror på att växla mellan några olika och varier tid och tempo också, så borde det bli omväxlande och allsidigt.  Och tids nog borde väl även denna passions-rumpa få en trevlig rundning...

ojsan-ja då har de rumpor...

Ninnis, här kollar vi också skidor-som vanligt. Vilken jättetrevlig lördag det låter som för din del!

Jag är lite skraj för min egen, för jag vaknade med jättekonstig yrsel idag. Dröjde ett bra tag innan jag kunde försöka stiga upp, och jag går som om jag vore full känns det som. Rätt som det är svindlar det-även när jag sitter still, och av och till tror jag jag ska kräkas. Jag fattar ingenting! Annars kan jag få lite sådär, att man inte kan resa sig för fort eller så, men det är inte alls så den här gången. Undrar om någon nerv kan ha kommit lite i kläm eller så? Hade tänkt ta en rejäl vinterpromenad och sedan gå på crossen, men båda delarna är just nu helt uteslutet. Har ni fått så någon gång?
Jag ska inte ha mens, jag har ätit och känner mig inte på väg att bli sjuk för övrigt.

Hvidis, jag tänker också i de banorna-inte minst för att jag skottade så in i bomben med snö förra helgen.
Pratade med syrran (som är läkarsekreterare på akuten) och hon sa att jag def ska prata med vårdrådgivn. De brukar ta yrsel på allvar sa hon och nu väntar jag på att bli uppringd. Skulle inte bli förvånad ifall de vill kolla tryck, sänka osv, men heller inte ifall det bara är ihopkört i nacken. Men man är ju dum om man bara gisar själv, för plötslig yrsel kan också vara symtom på allvarligare saker, som hjärnhinneinfalmmation. Men vi får se vad de säger. Under tiden ska jag försöka stretcha ut mig, det vore ju skönt om det bara är det. Tack gumman!

Nu ska jag äta, så det är gjort ifall de tycker vi ska åka och kolla ngt.