Ninnis, nä, jag fattar och tycker det är bra att hon pratade om saken-det vore ju skam annars. men jag fattar också att du blir orolig och stressad, fast de säger att du inte ska bli det. Särskilt efter den där googlingen.
Ninnis, usch! *ryser*
Alltså, det är ju lätt att säga "det där är bara nojjor" men FY för den där känslan när den gnager och smyger sig på. Det är inte alls det man vill.
Ryktet gör förresten gällande att den lilla hundvalpen snett emot bara är där och blir vaktad. *andas en lättnadens suck*
Å andra sidan undrar jag vad man gör när man skaffar en valp som uppenbart är typ mellan 8-10 veckor, och sedan tydligen behöver flera dagars hundvakt? Är det inte nog för valpen att byta hem ändå? och borde den nte vara helt och nästan typ bara med sina nya flockmedlemmar då, under den nya första tiden? Och, om den nu måste ha hundvakt, bör det då inte vara mer vuxen inblandning, än att en unge (med ADHD och helt utan gränser och totalt utan vanligt förstånd och vett, vilket gör att hon är olämplig trots sina 11 år) drar omkring en så liten valp i dikena runt i byn, i fera kilometer dessutom och ömsom bär och skuttar (för det är ju roligt) och ömsom släpar och drr (för valpen vill ju inte gå).
Åååh vad jag får kli i hela kroppen och tycker någon borde fatta att det där är helt åt skogen. Hundar och barn ensamma ihop är inte hälften så gulligt och faktiskt totalt olämpligt utan vuxnas överinseende. Tycker jag då.
September! Vad jättekul att se dig! 
Läget?
Ja, och kul att se dig med Ingis såklart! Vattelpjoppaj (som min son sa när han hade vattkopporna) är inget kul alls när de kommer ordentligt. "Ja ha heja sjoppen fujj me vattelpjoppaj" minns jag att han sa och visade den lilla ett par centimeter långa snoppen, som faktiskt mest såg ut som en enda rätt jättestor vattkopp. Huga!
Själv hade jag koppor inuti slidan, nere i halsen och inne i örongångarna (förutom överallt där man kan se) när jag var liten. det var rent fruktansvärt-jag minns än idag en vag dimmig tillvaro på hysterins gräns. Vi var tre flickor som hade det samtidigt därhemma. Vilket lidande och helskotta att ta hand om för mamma! 
Flamman, hälsa lillasyster att på badhuset där vi bor, får inte barn gå och bada utan en ansvarig vuxen förrän de går i fyran. Det är stora steg och jag tycker det är en högst glidande gräns för om ungar ens i min sons ålder verkligen borde vara själva vid vatten, med tanke på hur skiftande mognad de visar i fråga om vad de tar sig till-och även en mogen unge kan ju råka ut för vad de omogna lyckas ställa till med. Och å ena sidan växer de och blir mer självständiga, och å andra behövs man fortfarande-på alla möjliga plan.
Min egen pubertala blommiga pojke sover halva dagarna numera. Klockan tolv visade han upp sitt rufsiga huvud idag. Visst, han är en nattuggla, precis som jag, och har lov, men ändå...
Piggelin, vad bra att ni har logopedkontakten! Vad säger de då? Vad tror de? Och vad säger lilleman för något? är han intresserad av att alls berätta och kommunicera, eller är han helt tyst?
Jag kan just nu se honom framför mig, emd de där stora vackra ögonen och så uppsträckta armar "lyft upp mig"-vem fasen behöver snacka när man så tydligt kan visa vad man vill åt? Tänker på min son, som inte sa många ord alls es när han var 2,5 men som babblade ändå, med blandade tecken och ljud. Så himla konstigt att han tecknade (tror vi prtatade om det i somras?), eftersom jag inte använde tecken alls med honom, trots att jag kan. Det var en orolig tid att se honom genom förskole- och lågstadieålder och höra honom ligga tydligt efter andra med tal och både läsning och stavning. Därför vill ajg verkligen peppa er med och påminna om, att vår son idag ligger MYCKET väl till i svenska och har en ord- och läsförståelse i toppklass, och där stavningen ligger helt inom det normala spannet för hans ålder. Fortsätt bara prata med honom och läs osv, så han hela tiden får del av orden-du har ju minst lika många ord som jag 
, så du har ju massor att dela med dig!
September, jag förstår att ni väger in mycket inför en satsning på ett tredje barn. För FY vad du fått genomlida mycket för de två ni har. och så alla tankar man nog för det mesta får med att "vi har ju två friska och är det värt riskerna " osv.
Det där med att kunna jobba 90 eller 80% tänker jag på-fatta vad skönt det vore för vilken familj som helst, även med tonåringar! Jag framhärdar i min åsikt att man borde kunna få spara sina föräldradagar mycket längre än till året de fyller 8 (eller är det 7?) För med allt man får att styra med när de blir äldre, kan man verkligen behöva ta sig tid att finnas där konkret och på plats på ett annat sätt än när man jobbar heltid. det är läxor, idrotter, aktiviteter, skolresor, insamingar, försäljningar och allt möjligt där man behöver kunna finnas med.
Tänk om man kunde ha de där gångerna i månaden då man fick tidig helg eller långhelg, eller bara kunde komma hem redan vid tvåtiden ett par dagar i veckan, så man kunde hinna ha lite mer tid. Kanske hjälpas åt med matlagning, köra lite läxförhör, prtata lite med varandra... Jag tror det är många familjer där man bara springer om varandra hela tiden och knappt hinner ses ordetligt någon gång.
Piggelin, hälsa Lappis att om hon skulle vilja och ha lust och inte har avreggat sig så är vi en liten men nyfiken och genuint intresserad skara här i tråden som följt hennes väg till mamam så läne att det hade varit underbart med en liten sammanfattning och rapport om hur den sista biten såg ut och hur de har det nu!
EA, det är imorgon han kan ta och komma-så får jag en lillebror att dela min dag med. 
Piggelin förresten, angående sömnbrist och sjukskrivning, så måste jag bara säga, att har det varit tillräckligt illa tillräckligt länge, så tycker jag definitivt attd et är inte bara berättigat, utan faktiskt omdömesgillt att sjukskriva sig om det innebär att man kan få sova. Det är häslsovådligt att inte sova. Det är jämförbart med att köra rattfull att vara i trafiken utan sömn. Att inte låta människor sova är en välkänd tortyrmetod. Ma blir sjuk, får alla möjliga störningar och tas helt ur balans om man inte sover-jag skulle inte kalla det att vara fullt arbetsför-skulle ni andra? 
Jo, för det är faktiskt arbetsförmåga man bedömer i sjukskrivningar, inte nödvändigtvis hur smittad eller sjukdomsdiagnosticerad man är. Alltså, jag skulle faktiskt utan att skämmas kunna sjukskriva mig ett par dagar (VAD är det i långa loppet, och HUR mycket är det inte värt för den som ska försöka fungera som människa?) om jag hamnat för långt back i sömn.
TACK alla fina för grattisar och allt!
Jag hade en jättefin dag, med kaffe och smörgås och sång på morgonen, och så köpte vi hem gott fika innan vi sedan åkte till Kalmar för sushi och lite "gå på stan".
Vi gjorde en ordentlig rekning på vad det är vi ska försöka bestämma oss för när vi ska börja spara ihop till ny TV. (Den lite för lilla vi har nu ska in i sonens rum som spelskärm till hans X-box). GUD vad mycke det finns att fatta med dagens elektronik och vad det ska vägas in många saker. Jag menar man lär väl snart inte bli förvånad om de säger att "ja just den här modellen är extra bra för den bakar även ditt egna surdegsbröd medan du är på jobbet". Vi tittade och tog in info tills jag blev helt slut i pallet. Inte alls dags att köpa än, men bra att börja skaffa en uppfattning om vad det är vi ska sikta in oss på.
Jag fick ett JÄTTEFINT träningsställ i present! .-o ett Craft i cerise och svart. Jag hade sagt att jag ju inte har något att träna i på vintern och de svalare tiderna på året. Det är uppenbart någon här som gillar tanken på att jag ska fortsätta springa och komma igång igen...
Och på stan var det halva priset på rean och jag köpte: två träningstoppar i funktionsmaterial, träningstights vadlånga, baddräkt (heter det tangkini? liksom linne och brallor?) och en stickad tjocktröja för sammanlagt 525 kr! Va? fatta! Nu måste jag ju se till att komma igång igen, och använda alla sakerna!
Ja, och så var planen amaronevin och ostar och annat plock, men vi orkade inte, så vi käkade smågodis till filmen istället. Tur var väl det, för inatt fick jag migrän. Amaronevinet hade knappast hjälpt där. Nu har det börjat släppa och jag känner mig någorlunda som en människa igen. Kanske tom så jag ska ta mig ur pyjamasen?
Jag drömde i min migränyra, att någon släppt in sina två(arga och halvförvildade) honkatter här. De höll på att göra slut på Truls och skrämde iväg mina egna katter. Dessutom hade den ena tre nästan flyttfärdiga (och därmed vilda) kattungar, och den andra hade nio stycken alldeles nya, och jag försökte hitta vem som hade ansvar för alla dessa 14 katter som jag inte ville ha i mitt hus. det gick skitdåligt och det var katter överallt och jag fick försöka komma på vart jag skulle lägga de minsta så de inte blev ihjältrampade, för vi hade någon slags fest också, så det var folk överallt... Rörigt!
Sonen är hemma IGEN för ont i halsen och öronen och lite småfebrig. Värdelöst! Han har inte tid med mer frånvaro nu och hans idrottande kräver att han kommer i fas igen. det känns som en sådan där vinter där det ena bara avlöser det andra för hans del. Funderar allvarligt på om han kanske inte borde ha en "vinteridrott" utan ta det lugnare på vintern och bara hålla fotbollsformen så gott det går. Eller så är tränandet bra för hälsan totalt sett... *vrider och vänder*
