I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Mysig helg Klockarbol! Blir varm o glad när jag läser.

Här har det varit ömsom vin, ömsom vatten. Fast inte en droppe vin.

Fredag var jag tvungen att åka och köpa pyjamas, byxor och nån tröja åt T. Hon har rännt iväg på längden, särskilt benen, så hon har vuxit ur allt. Lilla K fick ett par byxor också, för även hon behöver få något nytt nån gång, och inte alltid ärvda saker som är nötta (T nöter väldigt mycket kläder och skor).

Schwisch sa det på kontot...

Lördag hade jag en tjej hos mig med sina barn (de har rötter i samma land som mina döttrar och de har gått på barnverksamhet tillsammans). Hon hjälpte mig att fylla i passansökan för lilla K. Hennes "andra" pass går ut 2 juni. Konslun kommer upp till norra landsänden slutet av maj, så jag MÅSTE få lämnat in passansökan då!!! Efter vi gjort pappersarbetet tog vi ungarna och for på badhuset och hade lite skoj där. Kvällen var också mysig; M hade vinylkväll med tema hårdrock hos sin kompis. Kompisens fru är en mycket god vän till mig och hon bjöd mig och flickorna på myskväll. Vi såg Fångarna på fortet, pratade, dippade grönsaker och åt digestivekex och nachos. Mycket trevligt!

På söndag vaknar jag med huvudvärk... Så hela dagen var i princip förstörd. Jag som planerat åka till päronen, som jag inte hann till förra helgen... Samvetet gnager... T hade fotbollsträning och K var på kalas. Till slut masade jag och m oss ut och promenera. Jag promenerade och joggade försiktigt i 8 km på en timme ungefär. Medan jag var ute var det skönt för det blåste svalt i pannnan, men sen när jag kom in kom huvudvärken tillbaka.

Det blev inte så mycket mer gjort annat än veckohandla, returstationen fick sig ett besök, tvätta en maskin.

Nu är det ny vecka och nya tag. Flickorna åker på fredag och blir borta med sin pappa i en vecka. Kommer kännas helt konstigt och tomt!!

God morgon!

Ja, jag håller också med Blomman ang detta. Men jag vet inte riktigt vilket råd du menar? Jag vill också att T ska sjunga för att det gör henne glad och att hon tycker det är roligt. Och det gör hon. Samtidigt verkar det som att hon vill nå ut med sitt sjungade till fler, så att hon kan få göra det oftare. Det ser jag inte heller något fel med. Och som de flesta i hennes ålder som har ett intresse, det må vara sång, dans, fotboll, ridning, så har hon en dröm och vill väl nåt något sorts resultat antar jag, samt att hon vill utvecklas. Hon är utpräglad tävlingsmänniska. I hennes önskan om att "bli upptäckt" tror jag dock att det även ligger något sorts självbekräftelsebehov. Det kan jag finna lite oroande Hur kommer man till rätta med det? Det har vi väl alla mer eller mindre? Det är ju alltid trevligt att få veta om andra gillar det man gör. Då känns det ju ännu roligare Det är väl inte så konstigt kan jag tycka. Feedback liksom. Men det får inte ta överhand, det får inte bli osunt liksom... Här uppskattar jag er input.

Jag uppmuntar henne att lägga fokus på det roliga och lustfyllda i sitt utövande av fritidsaktiviteter, och fokusera mindre på själva tävlingsmomentet och att få andras bekräftelse, men det är svårt att styra hur HON ska känna tycker jag. Jag försöker i mina pratstunder med henne att inte fästa så stor vikt vid just resultaten, om de vann sin fotbollsmatch eller ej, hur många mål det blev, osv osv. Utan mer fråga om hon hade kul, hur det kändes för henne, hur samarbetet på plan fungerade, om hon känner sig nöjd själv, tja mer så. Jag vet inte om det är rätt eller fel. Vad gäller gäller musciserandet så brukar jag inte prata så mycket om hon sjunger/spelar bra eller dåligt, utan mer säga saker som "det är så roligt att se och lyssna på dig för jag ser att DU har roligt och är glad när du sjunger/spelar".

Lanovia; spännande dag idag!!! Lycka till på nya jobbet Väntar på rapport.

Blomman; små björnspår *håren reser sig i nacken* Ja, vete fåglarna vad man skulle göra?! Det klassiska som man förmodligen INTE ska göra, men ändå gör rent instinktivt: Lägga benen på ryggen och springa!!

Ninnis, du är INTE en dålig mamma!! Blommis skrev väldigt klokt och jag kan bara instämma. Barnen testar, testar, testar och det är helt naturligt att man ibland tappar koncepterna. Vi är inga robotar, vi är människor av kött och blod. Faktum är att det finns nog inga som kan göra en så glad och lycklig men också så j-a asförbannad som ens egna barn...

Var hem till mina päron igår. Det är jobbigt. Det gör ont att se hur de mår... Mamma är inte alls i bra form och pappa kämpar envist på med henne. Jag åkte därifrån med gråten i halsen och har inte sovit speciellt bra inatt.

Nä, nu kallar plikten! Kramar till alla trådisar Önskar er en bra dag.

Glömde en grej; Blomman, hur gick det för vovven?!

Blompojken ♥

Jag tror nog att, även om han kanske inte är medveten om det själv, så finns oron inför din situation Blomman någonstans därinne i pubertetshjärtat och gnager och att detta tillsammans med frustrationen över läxor,längtan efter kompisen och det man hade där borta, men ändå vill man inte tillbaks, det faktum som du beskriver att det faktiskt inte är så lattjolajban att bli vuxen, kan ta sig just såna uttryck som det gjorde för Blompojken. Det där med puberteten minns jag som en ständig känslomässig berg- och dalbana. Att vilja vara stor men ändå inte. Oron över ALLT samtidigt som man ska vara cool. Och allt tog sig väldigt stora proportioner, för mig iaf, när jag var i puberteten.

Tycker du är enastående som stöttar och kämpar med läxorna. Minns att jag också var så frustrerad över dessa läxor. Man ville ju bara vara FRI och LEVA. Man insåg inte vitsen med läxorna förrän sedan, när det var för sent. Jag hade inte heller svårt för mig, men... jag blev bara så j-a arg över att jag måste sitta och göra läxor...

Jag minns att jag hade jobbigt att sitta själv och göra läxorna, att själv strukturera upp jobbet. Jag hade behövt en mamma som du som suttit med mig och stöttat mig, inte med uppgifterna utan med att strukturera upp det hela. Planera. Kanske är det så att han oroar sig hur det ska gå med det iom din operation?

Ja, det är så j-a svårt att veta vad som rör sig inom barnen, svårare och svårare ju äldre de blir tror jag. Och ofta vet de inte själv heller tror jag.

Kan inte ge några råd, bara skicka styrkekramar!

Stackars min m!! Han har ju varit och joggat lätt tre ggr med sina vanliga promenadskor, Reebok i skinn med nån sorts dämpning i hälen. Han har inte fått ont. Däremot har han tyckt att de är klumpiga och varma.

Så han for till sportbutiken och de gjorde specialsulor till honom då de sa att han överpronerar grovt och har väldigt låga fotvalv (nästan plattfot)... Och en stabil löparsko. Allt detta för 2000 bagis. Igår provade han jogga lite lätt i dem. Fick så j-a ont i ena knät efter ett tag. Och sedan på kvällen och idag kan han knappt stödja på benet !!! Det värsta är ju att jag vet att han kommer inte få byta på affären, även om han nog kommer gå dit och försöka. Ska det verkligen vara så här?!?! Nu kommer han nog inte våga jogga mer alls...

Ja, det var Intersport. De valde ut och formade en sula just för hans fötter, "Foot balance" heter sulan. De varnade för att han kommer få ont i knän i början. Men hur mycket ont är normalt/acceptabelt. Man blir ju orolig att de som jobbar i affären kanske inte vet vad de pysslar med. De är ju inga ortopeder eller sjukgymnaster direkt. Jag bad honom iaf gå dit och prata med dem så de får chans att bemöta hans frågor/klagomål.

Ja, hade jag varit tvungen att studera hade jag nog också joinat Blompojken där på golvet...