I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Hej!
Jag har försökt skummat ikapp men inte riktigt haft tid att läsa en vecka bakåt
Vi har haft en underbar semester med god mat, god dryck och bara varandra. Vi har pratat, skrattat, älskat, busat med Elise, badat, solat och bara varit en liten väldigt lycklig familj! Vi behövde det, mer änb jag trodde. Elise har blommat upp och har förbättrat sin muskultatur enormt på bara en vecka. Hon har även börjat äta mat, äntligen!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Alltså jag har ju fått i henne ett par skedar här och där men hon har itne velat äta men nu äter hon, gapar fint, tuggar och sväljer. Får i henne hela portioner med, alltså vår unge hon är så knepig, händer ingenting, ingenting, ingenting och så plötsligt så kan hon.

Flyg gick bra och Elise klarade värmen riktigt bra, speciellt varvat med bad i poolen och lunch på rummet med AC

Kom hem och kastades direkt ut i vårt filofax styrda liv, bvc träff på biblioteket och husvisning no 2 på tisdagen. BVC träffen var så där, jag blir så ledsen när jag ser de andra ungarna i gruppen som kan gå med stöd och som pratar och skriker och tar varandras leksaker och Elise som precis kan sitta med stöd, ibland själv kortare stunder. Hon tittar med stora ögon på de andra ungarna och säger ingenting. Jag ska börja gå på babyrytmik och öppna förskolan men det är jobbigt för jag blir så himla ledsen när jag ser hur utvecklade alla andra ungar är, hur mkt de kan göra och hur jävla lätt det är för dem att göra saker.

Jag längtar så efter att få gå på våra funkis-träffar med mammor som kanske  också börjar gråta när de ser barn som ställer sig mot en stol.

Det blidde inget plus men vi provar igen

ja så är det verkligen å ena sidan denna stora lycka å andra sidan denna outsägliga sorg. Jag beundrar Elise mer än någon annan människa på denna jord och är så stolt över henne, så fruktansvärt jävla lejoninne stolt men samtidigt så vill jag ju att det ska vara lätt för henne med. Äsch jag vet inte jag är så otroligt ömskinnad, och ibland när jag minst anar det så ser jag något som gör att jaghelt förlorar fotfästet och faller ner i sorghålet. Jag klättrar upp på en gång ochg det går snabbare att komma upp för varje gång men jag vill ju så gärna vara stark och klara det här bra, jag vill inte vara svag och gråta inför bibliotekarien som inte fattar något.
Jag vill inte låna böcker om hur man pratar med sina barn om deras funktionshinder eller om fördelar med TAKK eller om autism. Jag vill snacka om läggtider, rutiner och barn som itne vill sova på dagarna eller som gnäller, som har armar som gummi-tarzan och. Barn som faktiskt följer böckerna så att man KAN läsa en bok om utvecklingsfaser och ha någon nytta av det. Jag vill också kunna prata om utvecklingsfaser och annat vanligt. Men Elise följer sin egen väg och det finns ingen manual för henne, ingen vet hur det blir ingen kah ge mig ett facit eller tala om för mig att det kommer att gå bra, att hon kommer att må bra och det äter upp mig, ibland.

Men sen så tittar jag på henne genom tårarna när hon sitter i sin nya stol och diggar Adele med jordens leende och så sträcker hon en hand mot mitt ansiktet och smeker mig över kinden och gurglar och då tänker jag att jag vill inte någonsin förlora den här känslan, den här varma självklara kärleken som lyser som en fyrbåk genom tårarna. Jag VET ju att allt kommer att gå bra men ibland, ibland går jag vilse.

Jag ska ta upp d med panzer, blir det trådmän oxå el bara tjejer?iofs är väl blommannen hemma. Jag hoppas vi kan komma!

Hur långt har ni t gävle tror du? 4-5h?

Blomman ditt nr har fallit bort kan du messa mig

Det är 52 mil för oss, elise sitter ju ff som en kratta i barnstolen. Men jag ska deffo ta upp det, jag skulle så gärna vilja tanka lite energi ifrån alla er

Kikar in en snabbis, är dundeförlyld :( Har varit på den efterlängtade Småbarnsträffen på barn-hab, umderbar träff med härliga funkisungar. Mammor som inte vill gå på bvc-träffar för att det är så jobbigt att se andra barn utan syndrom, eller pappor som säger att han älskae sin son men inte fan skulle det bli så här? Hur berättar man? När berättar man? Måste man? Hur mycket kan man gråta? Hur ska det bli? Hur funkar det hemma? Hur ska man orka? Måste man vara så jävla duktig jämt? Jag kände bara hur en sten föll ifrån mina axlar och äntligen kunde jag prata barn med några som inte bara förstod men även förstod utan förklaringar. Diskussioner om medicinmängder, läkare, filofaxstyrd föräldraledighet och om all sorg, all kärlek och all sanslös lycka. Om hur man mår dåligt för att man tänker i smyg att föräldrar till" friska" barn ska vara glada typ jämt, fast vi vet rationellt att" friska" barn oxå kan vara "jobbiga"och att allt är relativt. Hur man skäms när man önskar att man hade nån vän vars inte ungar var A-barn. Hur ensam man känner sig. Hur folk beter sig när de får veta? Tja vi pratade om det mesra, samtidigt som vi beundrade våra unika starka underbara barn som låg i ring och kikade nyfiket på varandra:D Jaha ser man på ännu ett egoinlägg, vad ovanligt;) Jag ville bara dela med mig av glädjen i feberyran! Återkommer när jag slutat hosta lungorna ur mig! Tills dess!

Sällar mig till skaran med knäont och höjer även med en ond rygg och en paj fot( foten trampade en häst sönder för 20år sedan och den svullnar upp och ger mig besvär då och då).

Blomman: skitbil! Klart att din födelsedag ska firas med dunder och brak!

Fru Bygg: spännande, snart är lilla prinsessan här, förstår att det måste vara jobbigt på slutet

Lanovia: 14kg är väl inte speciellt mkt, jag tycker väldigt många verkar gå upp runt 25+.

Jag har gett mig själv bt( datorförbud) ett tag, fast nu börjar jag sakna er så mkt att jag bara måste titta in! Blir ju så lätt att jag blir fast och Elise gråter/skriker ju inte och verkar liksom nöjd där på sin lekmatta.
Vill inte utnyttja det och göra annat ex fastna på nätet utan jag vill ju vara med henne när hon är pigg och glad.

Det lät verkligen som att hon sa mamma idag, det kan väl inte stämma?

Annars tullar det på här, jag försöker gå ner i vikt eftersom fetma generellt sett inte är bra för onda knän och inte speciellt estetiskt tilltalande Jag blir äcklad av mig själv nuförtiden, så var det inte förut Så då måste jag göra något åt det, ska köpa vattenjympa kortet imorgon.

Jag såg det i dag, hatar bt'äs nya utseende
Du flamman så här säger jag om det messet och så lägger vi till ett boomshakalala

Blommis: såg precis ditt mess också, verkar inte som vi kan komma, men vi har itne riktigt snackat klart än...
Nope promenader är typ den enda träningsform som ajg INTE hatar, går just nu 60 min varje dag, come rain or shine så att säga. Lyssnar på en ljudbok och Elise sussar oftast stenhårt, tar rundan runt de "fina" områdena och drömmer om när jag kan köpa ett av de huset och hur det ska se ut  där inne. Eller så fantiserar jag att jag vunnit 250 miljoner på lotto, det tar ungefär 60 min att göra av med iaf 50 milj, de viktigaste liksom Är gärna med i din klubb, låter som en systerklubb till min klubb, "Feta morsor traskar på"